Filmen sågs på Youtube av Jimmy på Rådhusgatan 64 B i Östersund och av Robert på Halsviksporten 3 på Styrsö.
Kommentar: Dog Star Man består av fem delar; Prelude: Dog Star Man och Dog Star Man: Part 1-4. Av någon outgrundlig anledning verkar det vara på det viset att bara part 1, alltså andra delen i serien, är med i boken. Det är faktiskt märkligare än själva filmen i sig, och då är filmen väldigt märklig. Stan Brakhage vevar friskt med hyperkorta och snabba klipp, negativ, extrema närbilder, långskott, svartbildade partier, scratchningar, multiexponeringar, bildförvrängningar och faktiskt en och annan sekvens där man ser honom komma snötrampande uppför en backe med en yxa på axeln och en hund i släptåg. Lite skogshuggarsisyfos. Inte sällan upplever jag närbilder på olika sorters slemhinnor, nånstans en bebis. Jag kollade de andra delarna i serien, som tillsammans är något längre än Part 1, och det är ungefär samma tema. I Prelude mer fokus på kvinnokropp, i de efterföljande mer fokus på bebis och snöbacken. Känns egentligen helt omöjligt att tycka något om det här, kanske mer bara känna. Det känns snurrigt, spretigt, osammanhängande, helt oförståeligt, men ändå på något vis tilldragande. Lite som den presskonferens jag satt och väntade på, där Löfvén ombildade regeringen.
Jimmys betyg: 3-
Kommentar: Som en surrealistisk musikvideo av en experimentell och psykedelisk poporkester. Utan musik. Hunden. Stjärnan. Mannen. Sträv och strävsam. Allt brantare. Allt svårare att förstå. Fast med en obeskrivbar dragningskraft.
Jag försöker verkligen ha ett öppet sinne inför alternativ/experimentell film, men lyckades tyvärr aldrig uppbåda särskilt starka positiva känslor för denna.
ReplyDelete