Filmen sågs på TiVo hos Jimmy på Rådhusgatan 64 B i Östersund.
Roberts betyg: 2
Kommentar: Flashbackrulle med insulinspruta i centrum. Jeremy Irons är stolpig och mystisk make till medvetslös och ytterst olycklig Glenn Close. Ja, vad var det egentligen som hände vid de där tillfällena när frugan till sist gick full koma? Det försöker den hyperaktive advokaten Dershowitz (Ron Silver) ta reda på, fastän han hela tiden bedyrar att han inte vill veta makens historia. Förvirrande. Och alla medhjälpare advokaten omger sig med, som han gärna låtsas lyssna på för att sedan tillrättavisa och mästra. Elever, varav en verkar vara hans exflickvän. Hans son är med på ett hörn. Det spelas basket och äts bufféer i tid och otid. Dershowitz ständigt tuggande på något, rörande sina kinapinnar i något, lyssnande på något, tänkande på något, resonerande kring något. Och det bara fortskrider i nästan två timmar. Blir aldrig spännande, blir aldrig upplöst, blir aldrig ledtråd på ledtråd blir gåtans lösning. Det händer nåt på slutet, när Dershowitz får en snilleblixt och avbryter alla aktiviteter i ett hallelujaeureka. Hemhjälpen! Och den svarta lilla medicinförvararen! Nä, det här var inte min rulle. Seg, genomskinlig, trubbig. Jag tänker hela tiden på tv-serien The Staircase med liknande historia, det vill säga märklig man anklagas för att ha dödat hustru, och den tyckte jag var sjukt spännande och intressant. Objection your honor! Irrelevant!
Jimmys betyg: 2+
Kommentar: Sunny (Glenn Close) är medvetslös men vi hör henne berätta historien om hur hennes make, Claus von Bülow (Jeremy Irons) mördade henne. Eller? Tydligen är det en av 80-talets mest uppmärksammade rättegångar vi får följa i den här filmen, byggd på en bok av von Bülows advokat, Alan Dershowitz. Dershowitz är en ytterst märklig karaktär, här spelad av Ron Silver, med ett eget slags harem av juridikstuderande runt sig. Märkligt. Claus status bygger helt och hållet på Sunnys förmögenhet vilket naturligtvis gör det lätt att tro att han dödade henne för pengarna. De verkade dessutom inte trivas särskilt bra med varandra. Sunny å andra sidan var deprimerad och självmordsbenägen så hon kunde kanske lika gärna ha tagit livet av sig. Det är riktigt smart och intelligent upplagt där vi får följa hela händelseförloppet genom tillbakablickar och hustruns berättande. Och det är upplagt för att bli hur bra som helst. Och jag vill så gärna tycka det. Men jag gör det inte. Möjligen är den okej. Kanske till och med sevärd. Men knappast mer. Irons fick en Oscar och visst är han rätt duktig som den slajmige, arrogante, blaséartade aristokraten. Och Close är väl också helt okej. Men det är nåt som ändå inte riktigt lyfter. Kanske är det vanan att ständigt få en lösning på mysteriet. En Morden i Midsomer-twist där den skyldige pekas ut och vi andra tänker - ja, just ja, naturligtvis! Här lämnas jag mest med ett - jaha, och? Men å andra sidan, det kanske inte är filmens fel.
No comments:
Post a Comment