Saturday, October 22, 2016

Nr 632: David Holzman's Diary

Originaltitel: David Holzman's Diary (1967) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet av Robert på Residensgränd 19 och av Jimmy på tåget mellan Stockholm och Östersund.


Roberts betyg: 4-

Kommentar: David Holzman (L.M Kit Carson) börjar filma sin vardag i syfte att själv förstå den; ett försök att närma sig sanningen. Inspirerad av Jean Luc Godards uttalande att ”film är sanning 24 gånger i sekunden” laddar David sin Eclair 16 mm-kamera (en av två kameramodeller som användes vid inspelningen av duschscenen i Psycho) och sin Nagra-bandspelare för att kunna fånga, redigera och systematisera allt han gör och säger. Det går inte riktigt som han har tänkt sig; ganska snart övergår den första nyfikenheten i ett slags tvångsbeteende som i sin tur börjar gränsa till besatthet. Flickvännen Penny (Eileen Dietz - som sex år senare gestaltade den besatta delen av Megan i Excorsisten) lämnar honom efter att han smygfilmat henne naket sovande på sängen. David börjar filma främlingar på stan, på tunnelbanan, genom fönster. Han ringer Penny och får luren i örat. Han ringer grannen medan han filmar henne. I en fantastisk hemmamiljö med oändliga spegelbilden bubblar frustrationen upp och David börjar prata med sina ”vänner” kameran och bandspelaren och beskyller dessa för att ha tvingat honom till allt dokumenterande. Strax efter det är det liksom dags att sluta. Bidde ingen sanning.
Regissören Jim McBride och hans medhjälpare har fått till en väldigt intressant och framförallt välgjord film - jag tänker att denna rulle måste vara enormt välplanerad och strukturerad för att verka så loose - som utforskar, dissekerar och leker med dokumentärbegreppet. Senare, 1983, gjorde ovan nämnda Carson och McBride en remake av just Godards Till Sista Andetaget. Allt hänger ihop.

Jimmys betyg: 4

Kommentar: Jag ser framför mig hur David Holzman's Diary rullas upp på olika filmutbildningar världen över. Eller nja, västvärlden över kanske. Hur knyter filmen an till den franska nya vågen? Vilka grepp använder sig filmskaparna av för att göra publiken delaktig? Vad är egentligen dokumentär och vad är fiktion och vad är skillnaden däremellan? Diskutera i smågrupper. Det är frestande att ge mig in i mockumentaryträsket och relatera till Blair Witch Project och andra docufictions. Därför slutar jag nu innan det händer. Allt som allt är det en skicklig skapelse som presenteras.

No comments:

Post a Comment