Filmen sågs på DVD hos Jimmy och Frida på Rådhusgatan 64 B i Östersund.
Kommentar: Kameraarbetet, bilderna, det dröjande tempot och skiftningarna mellan sepia och färg - allt det är fantastiskt. När det gäller handlingen vill, verkligen vill jag förstå mer än vad jag faktiskt gör. Jag vet inte riktigt varför det behöver vara ett kriterium för att uppskatta en film, men så känns det i alla fall den här gången. Jag tror att jag skulle behöva en egen stalker som lotsar mig igenom den här filmen, som visar och förklarar vissa saker. Vi kan stanna upp och betrakta detaljer, diskutera sammanhang och analysera dialogen.
Zonen är det attraktiva, målet med resan, det är där, i Rummet, alla innersta önskningar uppfylls. Zonen vaktas, man beskjuts om man försöker ta sig dit. Vetenskapsmannen har med sig en bomb för att förstöra Rummet så att inga onda krafter lägger rabarber på det. Vid ankomsten till Rummet går de dock inte in. Det blir bråk. Det ringer. Det regnar. Är rummet en illusion? Var målet inget mål, var resan, försöket, utforskandet grejen? Frågorna, ifrågasättandet, uppgivenheten, tvivlet, tron, framförallt tron, diskussionerna, samtalen, monologerna i gyttjan. Törnekronan, de fallna korsen. övergivenheten. Bevittnar vi en inre resa, en private investigation för att prata med Mr Cohen (sov gott)?
142 klipp på 163 minuter. Bra snitt.
Jimmys betyg: 3-
Kommentar: Tarkovsky igen. Men här känns det lite för svåråtkomligt för min del. Den mest intressanta diskussionen efter filmen handlade om ordet stalker. Är inte det en förföljare typ? Men här är det snarare motsatsen. En slags vägvisare. Guide. Ett slags medium. Fattar ingenting och får inga ledtrådar någonstans. Nåväl. Filmen bygger, i likhet som Solaris, på en sci-fi-roman, Picknick vid vägkanten, och vi får följa ett sällskap på en sällsam resa. Stalkern (Aleksandr Kajdanovskij) ska leda en författare och en vetenskapsman in i Zonen, ett förbjudet, militärbevakat område där det ska ha kraschat en meteorit. Eller något annat utomjordiskt fenomen. Vem vet? I den förrädiska Zonen finns Rummet där människans innersta drömmar går i uppfyllelse. Men i Zonen dör även människor. Det är upplagt för ett spännande äventyr. Under nästan tre, mycket långsamma, timmar, med långa tagningar och begränsad dialog följer vi sällskapet genom Zonen. Det är snygga scener och foto, meditativt och eftertänksamt. Och under de rostiga ruinerna händer det säkert massor. Men det når mig inte. Det känns som att det är nåt religiöst över det hela också. Jag vet inte. Och till skillnad från Solaris så blir det aldrig spännande. Tyvärr. Det kanske är en film som växer med tiden. Frågan är dock om jag orkar ge mig i kast med den ännu en gång.
No comments:
Post a Comment