Filmen sågs på DVD hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.
Kommentar: Extremt långa snedhattssekvenser. Ögon blickar, spejar, märker och synar. Hela tiden känslan av att det är ett parti poker som spelas, och att livet ligger i potten. Musiken av Ennio Morricone komponerades i förväg och ligger helt i fas och takt med bilderna; ett litet ledmotiv till varje huvudkaraktär. Henry Fonda i en oväntad roll som brutal och masochistisk mördare - tidigare har vi sett honom som helylle i Vredens Druvor och rättstrogen i 12 Edsvurna Män. Rälsen äter sig västerut, tuggar i sig det gamla goda livet där det varken fanns telegraf eller kinesiska tvätterier. Ny tid nu, och det krävs vatten. Vatten till ångloket, vatten till människorna, till djuren, vatten till växter och grödor, och till kaffet. Och där det finns vatten finns det vilja, och där det finns vilja finns det pengar att investera, stålar att tjäna. Och där det finns stålar att tjäna finns det skumrask och banditer. Dras dit som flugor dras till den sylt alternativt marmelad som användes i öppningsscenen. I sann spaghettianda är filmen inspelad i både Italien och Spanien, men också lite grann i USA; i Monument Valley i Utah med de fantastiskt ödsliga och ensamstående rödraukarna. Harmonica - En Hämnare är ett hopkok av och en hyllning till alla westerns som gjorts. Sergio Leone verkar ha varit en snubbe som visste både vad han gjorde och vad han ville. Jag tycker att filmen är för lång, stundtals för utdragen för att hamna på de riktigt höga nivåerna. Men den tar sig! Första gången jag fluktade var för ett år sedan när jag luffade runt på Nya Zeeland. På ett Hostel i Greymouth råkade jag kolla ca trekvart innan jag fattade att den var med i boken. Fram tills dess hade jag mest suttit och undrat om det var en parodi jag tittade på. Så kan det vara. Som att se Bruno K Öijer på scen för första gången. Herregud, tänker nog många. Vad sysslar karln med?
Jimmys betyg: 4-
Kommentar: "En film som är bra både på längden och bredden" står det i boken och det är ju en fantastisk beskrivning av den här filmen, den första i Sergio Leones Once Upon A Time-trilogi som avslutas med Once Upon A Time In America. Vidfilmskompositionerna med de kisande revolvermännen stående vid varsin ände av bioduken med en hel öken mellan varandra samt de extrema ansiktsnärbilderna känner vi igen från andra Leone-filmer, bland annat Den Gode, Den Onde, Den Fule. Charles Bronson spelar Harmonica i dubbel bemärkelse. En enstöring på hämnduppdrag. Vad och vem han ska hämnas antyds men det är först i slutet vi får veta hans historia. Det riktigt intressanta är däremot det sammanhang som Leone bygger upp med järnvägens framfart i den amerikanska västern under andra halvan av 1800-talet. Hur den förde med sig både möjligheter, korruption och död. Civilisationen som skulle bemästra naturen. Scenen när änkan Jill McBain (Clauida Cardinale) stiger av tåget, går genom stationsbyggnaden och ut på andra sidan medan kameran stiger och fångar henne i stadens myller beskriver snyggt de möjligheter som järnvägen förde med sig. Men i rälsens spår verkade naturligtvis dåtidens värstingar som gärna gjorde processen kort för sina meningsmotståndare. I Once Upon A Time In The West ger Leone tillsammans med Once Upon A Time In America ett fint bidrag till den cineastiska bilden av den amerikanska historieskrivningen. Go west!
No comments:
Post a Comment