Filmen sågs på TriArt hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.
Kommentar: Gruvsvart, finskt, kallt, pessimistiskt, men roligt, småabsurt och hoppfullt. En stålkall nedcabbad roadmovie med stramt återhållsamma repliker, kedjerök och rå romantik. Kaurismäki är inte den bästa actionscenregissören, men som tur är finns det bara ett fåtal sådana tillfällen i filmen. En film om det uraliska livet på luffen.
Jimmys betyg: 4-
Kommentar: Min finska favoritregissör Aki Kaurismäki har tyvärr bara en film med i boken. Egentligen är hans filmer väldigt lika varandra så det kanske räcker. Ariel sammanfattar dessutom Kaurismäkis filmskapande på ett väldigt bra sätt. Gruvarbetaren Taisto blir i början av filmen arbetslös. Hans kamrat skjuter sig på toaletten efter att han har lämnat en amerikansk cabriolet till Taisto. Utan att lyckas få upp taket kör Taisto mitt i den smällkalla vintern till Helsingfors där han blir rånad, checkar in på ett härbärge och raggar upp parkeringsvakten Irmeli. Han lyckas, efter att ha försökt ta tillbaka sina pengar från rånaren, hamna i fängelse. Där träffar han Mikkonen och tillsammans rymmer de. Efter att ha blivit blåsta av ett kriminellt gäng och Mikkonen dör så lämnar Taisto och Irmeli landet på fraktfartyget Ariel. Kaurismäki använder sig av enkla och klassiska lösningar men det gör ingenting. Det är rakt, kompromisslöst och ärligt. Den svarta humorn omsluter varje scen, varje replik. Även om hans filmer på ytan är dystra, fåordiga och andas en meningslöshet så finns det ändå en slags kärleksförklaring till karaktärerna, till människorna i samhällets utkanter. Det gillar jag.
No comments:
Post a Comment