Filmen sågs på internet hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.
Kommentar: Namnet Carrie sägs 63 gånger på 92 minuter vilket ger ett cpm (carrie per minute) på 0,68. Att jämföra med Europes hit Carrie som är 4 min och 30 sekunder med ett cpm på 3,33. Nästa projekt blir att undersöka hur många gånger Carrie säger "mama" i filmen. Där kan vi nog komma upp i ett mpm på åtminstone 0,3. I övrigt en klart intressant film med lysande insatser av framförallt Sissy Spacek som Carrie och Piper "Twin Peaks" Laurie som Carries mamma - eller mama då. Tydliga referenser till Hitchcocks Psycho i form av knivmusik, Bates High School och det lite öde huset med en gestalt i fönstret på övervåningen och gardinen som dras för. Och så en ny liten upptäckt: Split Diopter. Jag lade märke till något underligt i en scen i klassrummet där det var fokus på Tommys ansikte, ofokus på hans hår men samtidigt fokus på Carrie som sitter långt bak i klassrummet. Hur funkar det? Efter lite efterforskande och anlitande av firma Malmsteen sprang jag på tekniken som alltså kallas split diopter, där man helt enkelt verkar ta bort halva kameralinsen för att kunna få till den här effekten av "dubbla" fokuseringar. Tydligen är regissören till Carrie, Brian De Palma känd för att använda sig av denna teknik, och det är flera filmer i boken som innehåller inslag av detta; Hajen, De Omutbara (av De Palma), Alla Presidentens Män och De Hänsynslösa. Överlag är Carrie ganska innehållsrik när det gäller effekter av olika slag. Det är slow motion, split screens, fast forward, baklängestagningar och såklart mycket specialeffekter med blod och knivar. Jag tycker att det blir för mycket av det goda, att medlen inte helgar ändamålen, och därför kliver jag ner från 4-platån. Fotnot: Hela detta inlägg (inklusive titlar och både Robert och Jimmys kommentarer) har har ett tbc (total carrie count) på 15.
Jimmys betyg: 4-
Kommentar: Sissy Spacek såg vi första gången i Det Grymma Landet men det är i Carrie som hon blommar ut ordentligt. Filmen har en väldigt tydlig 70-talsaura över sig, lite B-filmsaktig med sin karaktäristiska tonårsskräck. Men det är samtidigt en bra skildring av utanförskap och tonårsångest vilket manifesteras i Carries fanatiskt förtryckande mamma, hennes utsatthet i skolan och inte minst inledningsscenen när hon får sin första menstruation. Skolbalen är dock filmens signum. Tyvärr leker Brian De Palma lite för mycket med filmredigeringsprogrammet när han parallellvisar olika händelser i samma filmruta. Lite onödigt tycker jag. Den nerblodade Carrie stående som en fallen ängel med en blick som bokstavligt dödar är tillräckligt skrämmande.
No comments:
Post a Comment