Nr 549: Once Upon A Time In America

Originaltitel: Once Upon A Time In America (1983) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på DVD hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.

Roberts betyg: 3+

Kommentar: Jag vågar inte sätta en rak trea, för då lär jag få mina fiskar varma. Oklart av vem, eftersom det fortfarande inte - efter snart åtta år - verkar vara mer än en handfull som läser den här bloggen. Mig och Jimmy inkluderade. Men den här rullen var långt förbi i längsta laget. Vissa scener blir snudd på parodiska, det händer liksom ingenting. Jag tänker främst på strandscenen. De Niro i baddräkt, på en solstol, tittar på Woods som sitter och mantrar i sin egen bubbla. Blickar, men helt utan den livsviktiga spänningen, energin som måste finnas i den typen av tystnader. Det var några sådana scener, obehagliga. Jag tänker på bakelsescenen i trappan, där lillkillen verkligen hyperteatrar sig igenom hela vad kan det vara, fyra minuter av frestelse. När de samlas som vuxna och De Niro sitter med en kaffekopp och vevar med en tesked i en outhärdlig evighet. Vad mer? När Dominic dör och ligger i famnen. "Noodles, I slipped". Åh, gud. Nej, det går fetbort. Allt sånt där förorenar filmen för mig. Sergio Leones sista film. Och det finns en del ansiktsbilder som känns igen från westernrullarna. Hattarna på sned i diagonal genom rutan. Och det är klart, vi såg den här efter de två Gudfadernfilmerna, så ribban var ju lagd på högsta pinn. Men något mästerverk? Nej, inte i min bok.

Jimmys betyg: 3+

Kommentar: Vi ville fortsätta maffiatemat med ännu en episk berättelse. Robert De Niro och James Woods. Sergio Leone. Ganska höga förväntningar. Men med sina utdragna tre och en halv timmar är den långt ifrån upplevelserna med Gudfadern.  Utgångspunkten är relationen mellan de två judiska pojkarna Noodles (De Niro) och Max (Woods) i New Yorks Lower East Side under förbudstiden och deras väg in i kriminalitet. Lite för mycket jobbigt barnskådespel. Men filmen börjar inte där. Den börjar istället i mitten av 30-talet när Noodles lägger sig i ett opiumrus och grubblar över sitt liv. Filmen pendlar därefter mellan 20-, 30- och 60-talet och det görs dynamiskt och snyggt. I slutscenen är vi tillbaka precis där vi började, i den dimmiga opiumhålan. Början är slutet. Slutet är början. Och däremellan ett liv med våld, död, ungdomens kärlek och ålderdomens försoning. Leone snickrar fint ihop berättelsen men han lämnar kvar alldeles för mycket spillmaterial. Det gör filmen långsam, haltande, lite trist och stundtals pinsamt jobbig. Tyvärr.