Filmen sågs på DVD hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.
Kommentar: Coppola fick arbetsro efter de stormiga konflikterna under första farsan. Och det känns i bilderna, i tempot, i storyn. Inte samma desperation. Det känns som en helt annan slags film, i alla fall berättartekniskt, med återkommande flashbacks från Italien och den unge Vito. Som för att ge tittaren en vidare förståelse för den första filmens mycket snävare händelseförlopp. De Niro kommer in och regerar. Ett mycket mer komplext drama, med trådar hit och dit. Maktspel, förräderi, ryggstick och lögner. Michaels (Pacino) inombordare går på full speed, men i ett slags svart tystnad. Han blir mer och mer hänsynslös och kall. Hämnd och heder, heder och hämnd. Till slut sitter han där, ensam på en bänk. Och bara väntar på att det ska komma en trea, vilket det gjorde, typ fjorton år senare, och den såg vi fastän den inte var med i boken, och där ska den stanna.
Jimmys betyg: 5-
Kommentar: Det är första gången en uppföljare får en Oscar för bästa film. Och ytterligare fem skulle det bli för Gudfadern Del II. Och den är minst lika bra som ettan även om den inte överraskar mig lika kraftfullt som första filmen gjorde. Vito Corleone är död och sonen Michael (Al Pacino) har tagit över som familjens överhuvud. Filmen pendlar mellan hur den unge Vito Corleone (Robert De Niro) kommer till USA och börjar sin kriminella bana och hur Michael, den nya Don Corleone, tillskansar sig alltmer makt samtidigt som han kämpar för att göra sina affärer lagliga. Det är en mörk historia där Michaels konflikt med sin egen familj ställs på sin spets. Slutet slår det mesta. Den samvetstyngde, melankoliske, Michael bakom fönstret som sänker huvudet vid ekot av hans beordrade skott mot broderns huvud i en eka i Lake Tahoe. Just där, just då, känner jag att film inte kan bli så mycket bättre. Men vad vet man.
No comments:
Post a Comment