Nr 442: Den Röda Öknen

Originaltitel: Il Deserto Rosso (1964) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på DVD hos Jimmy på Regementsgatan 36A i Östersund.

Roberts betyg: 2

Kommentar: Tinnitus. Pastell. Dimma. Förvirring. En ljugande son - han kan stå och gå. Dova mistlurar, svepande fartyg, skratt - höga och onaturliga. Skorstenar. Industrier. Intensivt rött. Blått. En barack i hamnen. Trängsel. 60-talskostymer. Och Giuliana, vilse i sig själv, i världen.
Det känns lite på samma sätt som när vi såg vår första Antonioni; Blow-Up - Förstoringen. Det känns som att jag behöver lära mig att se hans filmer. Se om dem. Få hjälp igenom dem. Ledas. Och att jag då kommer tycka väldigt mycket om dem. Ser fram emot den tidiga trilogin.

Jimmys betyg: 2

Kommentar: Antonionis första färgfilm och det är verkligen en färgstark film. Inte minst på det uttrycksfulla sättet han färglägger de industriella miljöerna, fabriker, rör och maskiner men även de förstärkta och ibland helt onaturliga färgerna i naturen. På detta lägger han även en expressionistisk färgpalett som följer huvudpersonens känslostämningar. Giuliana (Monica Vitti) är den neurotiska gifta mamman som dras till en resande företagsledare som både tycks fängslas och skrämmas av hennes paranoida beteende. Jag vill jämföra Den Röda Öknen med en annan 60-talsfilm, Polanskis Repulsion, som kom året efter. Även där beskrivs en kvinnas maniska beteende men på ett mycket mer nära och intensivt sätt. Den Röda Öknen når inte hela vägen in, den känns nästan för intellektuell och experimentell för sakens egen skull. Det är färgerna och miljöerna, det italienska industrilandskapet med sina monotona fabriker, stora fartyg och tjutande mistlurar, som är behållningen av denna film.