Filmen sågs på DVD hos Fredrik på Brunnsgränd 3 i Östersund.
Kommentar: Sommarens hetaste dag, rödmålade väggar, is över kroppar, vattenlek med brandposten, fläktar, svett, pizzaugn och rasmotsättningar.
Mookie (Spike Lee) är ett pizzabud på Sal´s pizzeria i Brooklyn, New York och rör sig mellan gathörn och i trappuppgångar med sina försenade kartonger. I lokalradiostationens stora fönster mot gatan sitter DJ Mister Senor Love Daddy (Samuel L. Jackson) och vidarebefordrar sina intryck in i etermikrofonen. Da Mayor glider runt lite halvpackad och stöter på Mother Sister, medan Smiley försöker sälja bilder av Martin Luther King JR och Malcolm X. En stor gestalt som kallas Radio Raheem vandrar upp och ner för gatan med en enorm hiphopdånande bergsprängare på axlen. På pizzerian kämpar italienamerikanske Sal med sina två söner för att få busineesen att gå runt. I ett gathörn har ett koreanskt par öppnat en grönsaksrörelse.
Spänningen mellan de svarta, gula och vita i grannskapet är minst sagt påtaglig. Vad gör koreanerna där, och hur kunde de få igång sin ruljans så snabbt? Varför sitter det inga porträtt av svarta kändisar på pizzeriaväggen? Varför hänger de svarta ungdomarna bara på trappavsatserna utan att jobba? Polisen glider förbi i slow motion och synar de bofasta som blänger tillbaka. Det är ett ekorrhjul av fördomar, irritation, hat, missnöje, misstänksamhet, missunnsamhet och uppgivenhet. Filmen utspelar sig under denna enda dag, från morgon till kväll, och framåt skymningen briserar all denna spänning i ett gruff som blir slagsmål som blir polisinblandade kravaller med dödlig utgång som blir upplopp och totalförstörelse av pizzerian.
Dialogen är fantastiskt rapp och vältajmad. Hela filmen är inspelad på Stuyvesant Avenue i Brooklyn. Kulisser och tillfälliga byggnader monterades upp inför inspelning, och de boende i området fick stå ut med två månaders tystnad tagning hela dagarna. Det är en fin blandning av boxningsdans, slögång, gammelsnack under parasollet, ostdividerande, radiofraser, föräldraskap, rastlöshet, hetta och en vilja att göra både ingenting och i alla fall något.
En rasrulle som väcker tankar - inte levererar svar.
Jimmys betyg: 4
Kommentar: Do The Right Thing är en protestfilm. Radikal och med väldigt stora plakat. Men det är helt okej. Det är så den ska vara. Det är också så jag uppfattar 80-talets hiphopscen - revolutionär och arg men också samhällsmedveten, stolt, identitetsskapande. Långt innan den blev materialistisk och kommersiell, ytligt slätstruken. Spike Lee fångar hiphoprörelsen när den var som viktigast. Mest angelägen. Do The Right Thing är en rapp och humoristisk film i samma anda som Boyz N The Hood och Clerks men med ett betydligt större djup och en helt annan insikt. Det är först när de spänningar som sjuder under ytan exploderar och kokar över som jag inser detta. Jag överraskas av vändningen, när det lättsamma gatuglidandet och den coola streetattityden på ett ögonblick byts mot våld och brutalitet. Spike Lee bäddar för detta genom hela filmen på ett otroligt smart sätt. Do The Right Thing avslutas med citat från både Martin Luther King och Malcolm X. Yo!
No comments:
Post a Comment