Nr 180: Såsom I En Spegel

Originaltitel: Såsom I En Spegel (1961) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet av Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund och Robert i Clooneys hide out, Järpnäset.

Roberts betyg: 4

Kommentar: Första Fåröfilmen och andra hela rullen med fotografen Sven Nykvist, och det är nästan uteslutande på grund av denne Nykvist som Såsom i en spegel får en fyra av mig. I vanlig ordning går det rejält upp och ner i skådespeleriet när det ska teatras på film. Harriet Andersson går från riktigt bra - i vissa av de scener när hon byter skepnad - till att vara helt bedrövlig i vardagsscener med bror, man och far. Men det är väl knappast hennes fel, hon gör väl som hon blir tillsagd. Unge Lars Passgård gör en lika vinglig Minus, och jag tycker nästan bäst om honom när han rör sig i tystnad i de olika rummen i huset. Max von Sydow är stel och stolpig, men det är roligt att han fick öva på excorsism så tidigt. Och så Gunnar Björnstrand som farsan, en enda lång kramp - utom när han under trädgårdsmiddagen går in i huset och ventilerar.
Men fotot! Scen efter scen som glöder och biter sig fast. Otroligt hög nivå rakt igenom och bilderna i huset med dörren på glänt och ljuset som ett svärd över golvet, och dropparna i vraket, och Harriet på övervåningen i sin rit - de bilderna är fantastiska. Jag älskar Sven Nykvist.
Bara fyra personer i filmen. Och en helikopter.

Jimmys betyg: 4-

Kommentar: Första delen i Gudstrilogin. Allt utspelar sig under ett dygn på en semesterö (Fårö) där fyra personer vistas; den karriäristiske och frånvarande fadern, den schizofrena och gudstrogna dottern, den pubertala och stressade sonen och den saklige och uppgivne svärsonen. Filmen pendlar mellan golv och tak, ungefär i samma takt som dottern Karin (Harriet Andersson) slungas runt i sin sjukdom. I sina bästa stunder är den sugande och intensiv, i sina sämsta ett styltigt spektakel som är alldeles för pretentiöst. Det absolut bästa är filmens foto som, i kombination med den isolerade miljön, alldeles perfekt fångar familjens utsatthet och förtvivlan. Bergman visste vad han gjorde när han lät Sven Nykvist fånga detta drama på bild. Även om skådespeleriet och regin emellanåt är lite överdramatiserat så sitter varje bild precis där den ska. Utmärkt längd för övrigt.