Nr 97: Fruktans Lön

Originaltitel: Le Salaire De La Peur (1953) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet av Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund och Robert på Utlandagatan 2 i Göteborg.

Roberts betyg: 3+

Kommentar: Fruktans lön är ett fint litet stycke homoerotisk komedi. Svartvitt och helt utan soundtrack eller stämningstoner - förutom radiomusik, gitarrspel, munspel, sång och visslingar som bakas in i själva handlingen. Redan i inledningen planteras hjulen genom vattenpölarna - en minst sagt återkommande scen. Bimba, Luigi, Jo och Mario (som hämtat ur Super Mario Bros) ska köra två tunga lastbilar fullastade med nitroglycerin. Lastbilarna är sponsrade av socialtjänsten och sträckan är bara 50 km, men den ska visa sig upplevas längre än ett ösregn. Jo får till en början Malaria. Efter plattan i mattan slänger Luigi matrester på själva döden. Av nån anledning ska båda ekipagen backa ut på en träbrygga; jag antar att det är för att kunna klara den snäva serpentinsvängen. Här levererar Luigi en av de två bästa replikerna i filmen - det är när första lastbilen kört igenom med ett hjul och Luigi går ut för att inspektera bryggan; "det är ingen fara, bara träet som är ruttet". Bryggan rasar, men alla klarar sig som tur är. Nästa hinder är ett nedrasat stenblock som spärrar vägen. Här kommer Luigis andra replik när det föreslås att de ska spränga bort blocket; "Spränger? Med vad då?". Bimba suger ut lite nitroglycerin som vore det akvarievatten, MacGyversnickrar ihop en stubinanordning och snart är stenen ett minne blott. Lite längre fram på vägen flyger Bimba och Luigi i luften efter oansvarig körning. Luigis sista replik i livet faller sig naturligt: "Men... varför rakar du dig?". Bimbas sista ord blir "om jag ska bli ett lik, så är det ju bäst att vara ett... presentabelt lik". Efter explosionen får Jo kalla fötter och flyr lastbilen, men Mario följer efter, läxar upp honom med stenar, sparkar och slag och tvingar med honom tillbaka. De kommer fram till platsen för explosionen och ställs inför en pipeline som pulsblöder ut olja över vägen. Jo visar vägen genom gyttjepölen, fastnar med benet och blir överkörd av Mario som direkt drar upp Jo ur oljebadet och skäller ut honom igen. Sen vinschar han på ett obegripligt sätt upp lastbilen ur oljan. Mario och den döende Jo bondar ordentligt i förarhytten innan Jo kilar runt knuten med orden: "Det finns inget". Kort därefter kommer de fram till slutdestinationen. Mario hälsas som en hjälte, får en välkomstcig och slumrar sen in vid elden. Nästa morgon kör han hemåt med vägen kantad av folkets jubel. Men - när man slappnar av händer det. Tänk på Mount Everest; de överlägset flesta som dör på berget dör på vägen ner, när de har klarat toppen. Tänk på hockey; hur många gånger har inte ett lag tappert kämpat sig igenom ett numerärt underläge för att just när lagen blir fulltaliga släppa in en kasse? Så också här; den oundvikliga kraschen kommer i en kurva, Mario forcerar skyddsvallen och störtar ner i ravinen mot en säker död. Det enda positiva är ju att nitroglycerinen kom fram, men vad den skulle användas till fattade jag aldrig.

Jimmys betyg: 3-

Kommentar: Om förra filmen var relativt fåordig så väger denna film upp det med att vara precis det motsatta. Det fullkomligt svämmar över av dialog och helt onödiga repliker. Man kommenterar tamefan precis allting. Det verkar som att varken regissör eller skådespelare har fattat att kroppspråk, blickar och bildkompositioner klarar av att kommunicera precis lika bra, till och med bättre, än ord. Efter att ha sett Fruktans Lön känns det som att jag bara vill se stumfilm i fortsättningen. Men den har sina kvaliteter ändå. Även om de inte är särskilt många. Första halvan, innan de har kommit iväg i lastbilarna på vad-det-nu-är-för-uppdrag, förstår jag inte ett ögonblick av. Jag bara väntar på det som jag har fått höra är filmens egentliga handling; fyra män som ska köra nitroglycerin på en stenig bergsväg. Det är när dessa fyra män, drabbade av både moraliskt och känslomässigt förfall, tar plats i lastbilarna som filmen tar fart. Fruktans Lön är dock inte så rafflande som den framställs men vissa scener är riktigt bra och faktiskt ganska spännande också. Några dör, några kommer fram och hemresan bjuder på en riktig överraskning, inte helt oförutsägbar men den kommer lika plötsligt som det plötsliga slutet. Jag hade nöjt mig med att se själva resan över bergen och gärna sluppit den oändligt långa prolog där man tydligen ska få lära känna karaktärerna. Det hade gjort filmen hälften så lång och dubbelt så spännande.