Nr 95: Frankensteins Brud

Originaltitel: Bride Of Frankenstein (1935) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet av Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund och Robert på Utlandagatan 2 i Göteborg.


Roberts betyg: 4

Kommentar: Fyra år efter Frankenstein kom uppföljaren - och bruden som utlovas är faktiskt bara med den sista kvarten, om ens det. Om jag fattat det rätt spelas hon av samma person som i inledningen spelar Mary Wollstonecraft Godwin (senare Shelley) i ett regnruskigt Schweiz, där hon tillsammans med bland andra Lord Byron förbereder publiken på fortsättningen av succéhistorien om monstret med nackelektroderna. Colin Clive spelar återigen Henry Frankenstein och monstret spelas som tidigare av Boris Karloff. Filmen tar sin början lite innan den förra slutade - i de glödande resterna av kvarnen där Frankenstein och monstret hade sin senaste fight. Monstret är vid liv och har ihjäl folk till både höger och vänster. Av bara farten springer monstret på en blind ol´man i skogen och får lära sig det mesta av livets goda; vin, bröd, cigarr och faktiskt lite fiolmusik. Dessutom lär han sig tala, om än med måttfullhet. En ny fräsch bekantskap är Ernest Thesiger som spelar den finurlige Dr Pretorius. Doktorn presenterar små egenkomponerade godbitar i glasburksform; en kung, en drottning, en sovande påve, en ballerina och en sjöjungfru. Doktorn och Henry slår sig till sist samman och ger liv åt bruden, som bara skriker när hon ser sin tilltänkte make monstret. Tough luck. Om den första Frankensteinfilmen är lite väl utan humor kompenserar tvåan för detta. Om den första filmen känns lite fattig på monsternyanser kompenserar tvåan för detta. Om den andra filmen saknar överraskningsmomentet med monstrets tillblivelse så är det inte mycket att göra åt. Den stora frågan kommer alltid att vara: var det rätt att låta monstret börja tala?

Jimmys betyg: 3+

Kommentar: Det dröjde fyra år innan Universal Studios fick James Whale att regissera uppföljaren till Frankenstein. På klassiskt skräckfilmsmanér tar filmen vid där den första slutar. Monstret man tror är dött lever. I allra högsta grad. Och han är både arg och besviken. I Frankensteins Brud är varelsen mer förmänskligad och flerdimensionell. Den är tydligen också mer trogen ursprungsberättelsen i den mening att han både talar och längtar efter social samvaro. Frankenstein som har insett sitt misstag och bestämt sig för att leva ett lugnt liv med sin fru Elizabeth övertalas av den galne doktor Pretorius att skapa mer liv, denna gång en fru åt monstret. Jag är inte helt bekväm med den intrigen, inte heller med den överflödiga humor som i mångt och mycket präglar filmen. Bruden som skapas i slutet av filmen spelas av Elsa Lanchester som i filmens prolog även spelar Mary Shelley när hon tillsammans med sin make poeten Percy Bysshe Shelley och Lord Byron berättar historien om Frankensteins monster. Det är för övrigt ett kul inlägg som kanske borde ha varit med redan i första filmen. Men man kan ju inte få allt här i världen. Monstret fick en fru, det är ju alltid något.