Originaltitel: Big (1988) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet av Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund och Robert på Masthuggsliden 14 i Göteborg.
Roberts betyg: 3+
Kommentar: Det är inte mycket som går vägen för 12-årige Josh. Han får inte åka stora karusellen på tivolit och hans ögongodis Cynthia datar Derek. I sann nedslagen och hjärtekrossad anda drar sig Josh bort från vimlet, till utkanten av det hetsigt roliga. I de kvarteren hittar han den batteridrivna önskemaskinen Zoltar. Han önskar sig Big och vaknar nästa morgon med hår på bröstet och grov röst. Tossigt värre. En fråga som dyker upp lite innan är ju varför föräldrarna låter det väldigt lilla syskonet sova inne i Joshs rum. Nåväl, efter att ha försökt övertyga sin mamma om att han faktiskt är hennes son - men misslyckats - sticker han hemifrån och gör som Bruno K Öijer i senaste samlingen Svart som silver. Han ringer upp sin egen barndom. Till skillnad från K får han fram ett budskap som lugnar en smula. Josh och jämngamle vännen Billy drar till New York för att lösa den här skiten och Josh får mirakulöst nog anställning på ett leksaksföretag där han hoppspelar golvpiano och levererar nya fräscha lösningar på leksaker. Lika mirakulöst nog klättrar han i position till vice president på några dagar. För Josh är ett barn. Men det vet ju inte de som jobbar där. Helt sjukt. På kontoret jobbar Jon Lovitz och han gör den i särklass bästa enskilda insatsen i filmen. Han ser alltid ut som att han vet nåt som ingen annan vet. Ok, Josh fyller 13 och fixar en stor lya i centrala New York, vet inte om det är Manhattan. Efter några helt ogenerade produktplaceringar från Pepsi och Pizza Hut ligger han med Susan, en kollega. Vad säger lagen om det? Vad är hennes försvar? "Han såg äldre ut". Säg det till marinkåren. En underlig sak i sammanhanget är att Susan sov över hos Josh några dagar tidigare - utan action - men på morgonen sitter hon med sin sambo Paul i bilen på väg till jobbet. Hur hamnade hon där helt utan bortförklaringar om var hon spenderat natten? Tur att det är film. En liten nostalgikick i form av en floppydisc senare tar Susan överraskande nog trapporna när hissdörrarna slår igen framför henne - hon jagar Josh som bestämt sig för att bli liten igen. Josh hittar Zoltar och Susan hittar Josh. Josh tar sitt förnuft till fånga och önskar sig Kid och får skjuts hem av Susan. Josh krymper i steget och kommer hem till en lättad mamma. Med sig i bakfickan har han en liten öppning från Susan att de kanske kan ses om tio år. Det är ingen dålig morot för en 13-åring som fått hälsa på i vuxenvärlden men räddats tillbaka. Det håller honom nog borta från självmordet ett tag.
En lysande idé till en lättuggad feel goodrulle - en idé som förvaltats väl och fortfarande känns barnsligt mogen och omoget barnslig på samma gång. Vad det nu betyder.
Jimmys betyg: 2+
Kommentar: Regissören Penny Marshall har gjort en söt film där Tom Hanks spelar en 12-åring i en 30-åringskropp. Hanks är en bra skådis och gör en trovädig insats i rollen som Josh, och det är det som lyfter filmen. Samspelet med bästa polaren Billy (Jared Rushton) är också charmigt och kul. Men där någonstans stannar mitt intresse. Big är en schysst idé men det blir alldeles för förutsägbart och oengagerande efter ett tag.
Filmen sågs på internet av Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund och Robert på Masthuggsliden 14 i Göteborg.
Roberts betyg: 3+Kommentar: Det är inte mycket som går vägen för 12-årige Josh. Han får inte åka stora karusellen på tivolit och hans ögongodis Cynthia datar Derek. I sann nedslagen och hjärtekrossad anda drar sig Josh bort från vimlet, till utkanten av det hetsigt roliga. I de kvarteren hittar han den batteridrivna önskemaskinen Zoltar. Han önskar sig Big och vaknar nästa morgon med hår på bröstet och grov röst. Tossigt värre. En fråga som dyker upp lite innan är ju varför föräldrarna låter det väldigt lilla syskonet sova inne i Joshs rum. Nåväl, efter att ha försökt övertyga sin mamma om att han faktiskt är hennes son - men misslyckats - sticker han hemifrån och gör som Bruno K Öijer i senaste samlingen Svart som silver. Han ringer upp sin egen barndom. Till skillnad från K får han fram ett budskap som lugnar en smula. Josh och jämngamle vännen Billy drar till New York för att lösa den här skiten och Josh får mirakulöst nog anställning på ett leksaksföretag där han hoppspelar golvpiano och levererar nya fräscha lösningar på leksaker. Lika mirakulöst nog klättrar han i position till vice president på några dagar. För Josh är ett barn. Men det vet ju inte de som jobbar där. Helt sjukt. På kontoret jobbar Jon Lovitz och han gör den i särklass bästa enskilda insatsen i filmen. Han ser alltid ut som att han vet nåt som ingen annan vet. Ok, Josh fyller 13 och fixar en stor lya i centrala New York, vet inte om det är Manhattan. Efter några helt ogenerade produktplaceringar från Pepsi och Pizza Hut ligger han med Susan, en kollega. Vad säger lagen om det? Vad är hennes försvar? "Han såg äldre ut". Säg det till marinkåren. En underlig sak i sammanhanget är att Susan sov över hos Josh några dagar tidigare - utan action - men på morgonen sitter hon med sin sambo Paul i bilen på väg till jobbet. Hur hamnade hon där helt utan bortförklaringar om var hon spenderat natten? Tur att det är film. En liten nostalgikick i form av en floppydisc senare tar Susan överraskande nog trapporna när hissdörrarna slår igen framför henne - hon jagar Josh som bestämt sig för att bli liten igen. Josh hittar Zoltar och Susan hittar Josh. Josh tar sitt förnuft till fånga och önskar sig Kid och får skjuts hem av Susan. Josh krymper i steget och kommer hem till en lättad mamma. Med sig i bakfickan har han en liten öppning från Susan att de kanske kan ses om tio år. Det är ingen dålig morot för en 13-åring som fått hälsa på i vuxenvärlden men räddats tillbaka. Det håller honom nog borta från självmordet ett tag.
En lysande idé till en lättuggad feel goodrulle - en idé som förvaltats väl och fortfarande känns barnsligt mogen och omoget barnslig på samma gång. Vad det nu betyder.
Jimmys betyg: 2+
Kommentar: Regissören Penny Marshall har gjort en söt film där Tom Hanks spelar en 12-åring i en 30-åringskropp. Hanks är en bra skådis och gör en trovädig insats i rollen som Josh, och det är det som lyfter filmen. Samspelet med bästa polaren Billy (Jared Rushton) är också charmigt och kul. Men där någonstans stannar mitt intresse. Big är en schysst idé men det blir alldeles för förutsägbart och oengagerande efter ett tag.
No comments:
Post a Comment