Nr 28: Tristana

Originaltitel: Tristana (1970) IMDb Wikipedia

Filmen sågs på SVT av Robert i Visby och Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.

Roberts betyg: 2

Kommentar: Jag fattade inte mycket av den här filmen. En äldre herre tar sig an en yngre kvinna, Tristana. Han deklarerar sina ideologiska ståndpunkter vitt och brett, men har svårt att följa dem själv. Inte mycket nytt under solen. Tristana tar sig loss och gifter sig med en likgammal. De drar. Efter ett par år behöver hon amputera ena benet och återvänder därför till den äldre herren. Sen dör han. Jag vet inte om det är någonting alls som har fastnat. Jo, Romeo och Juliascenen på slutet. Den var lite rolig.

Jimmys betyg: 2

Kommentar: Jo, den är lika trist som namnet får oss att tro. Men jag börjar smått förstå vår gode vän Buñuel och hans fascination för smått bisarra relationer, ofta med en viss sado-masochistisk underton. Eller överton. I denna film, där vi åter ser den franska skönheten Catherine Deneuve i huvudrollen, återspeglas det i den gamla, väldigt gamla, mannen Don Lope som manipulerar den unga, mycket unga, Tristana, och hur hon på ett självdestruktivt sätt deltar i spelet men också för det vidare när hon i vad Robert refererar till Romeo och Juliascenen på slutet, själv blottar sig för en ung, mycket ung, tjänare. Nej, filmen var tråkig och jag satt mest och tänkte på annat. Kom igen nu Buñuel, du kan om du vill...

Nr 27: Belle De Jour - Dagfjärilen

Originaltitel: Belle de jour (1967) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på SVT av Robert i Visby och Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.

Roberts betyg: 4-

Kommentar: Buñuel klipper till igen. Denna film ska vara baserad på Joseph Kesslers roman med samma namn som utkom 1926. Filmen fick Guldlejonet, som är det finaste priset som delas ut vid Venedigs filmfestival. Andra filmer som tilldelats detta pris är Short cuts, Innan regnet faller och Brokeback Mountain. Fint sällskap således. Filmen öppnas med en drömscen som går från slottsallén rätt in i skogen där Severine binds upp, kläs av och piskas av kuskar i åsyn av sin make. Detta är Severines dröm och orsakad av ett obefintligt sexliv. Tillbaka till verkligheten och innan hon vet ordet av har hon fått anställning på en bordell dit det strömmar både de ena och de andra. Champagne flödar, fantasier levs ut, hororna misshandlas och bockarna brusar. I och med sitt nya yrke hittar Severine långsamt tillbaka till sin make och till lusten i sängen. Till slut sover de ihop igen, makarna. I övrigt har jag lite svårt att hänga med i de olika relationerna som utvecklas. Vissa händelser är för mig vid första titten helt obegripliga. Vem fan är det som dör i hissen? Och varför? Jag la märke till en mängd röda detaljer som dök upp vid olika tillfällen genom hela filmen, och som bröt av den annars ganska matta färgsättningen. Handskar, rosor, körsbär, blodfläck, bil, kappa... och fler som jag inte minns nu. Vid några tillbakablickar i filmen får jag intrycket att Severine blivit utsatt för något slags sexuellt övergrepp i ung ålder och jag antar att det ska vara förklaringen till hennes dragning åt att bli förnedrad och utnyttjad, och att det i sin tur ska vara förklaringen till att hon inte förmår vara intim med sin make. Jag tilltalas av denna film, vill se den igen och precis som med Buñuels förra film Den andalusiska hunden känns Dagfjärilen späckad med ett symbolspråk som jag vill ta reda på mer om. Vad är det till exempel för tavla som återkommer på olika ställen och som dessutom slås sönder? Kan det vara nåt av Dali?

Jimmys betyg: 4-

Kommentar: Den andra filmen av Luis Buñuel som vi haft den stora äran att se. Och återigen levererar han. På sitt alldeles egna sätt. Någonstans mellan dröm och verklighet. Belle De Jour är dock både vassare och mer intressant än Den Andalusiska Hunden. Det faktum att den är gjord i slutet av 60-talet, just innan censurreglerna blev mildare och avslöjande sexscener blev allt vanligare på film, gör den extra intressant. Buñuel kallar själv filmen för pornografisk med kysk erotik. Fantastiskt bra sagt. Jag gillar den typiska 60-tals atmosfären; frisyrerna, modet och rörelsemönstren men jag gillar även den mystiska slöja som hänger över berättelsen, som döljer de sexuella aktiviteterna och ger fantasin fritt spelrum. Jag gillar också huvudpersonen Séverines (Catherine Deneuve) kyliga och feminina yta som står i skarp kontrast mot de masochistiska fantasier hon har och det liv hon lever på dagarna. Jag gillar inte slutet för jag förstår det inte. Jag gillar inte heller att Buñuel ska vara så svår och djup. Jag vill veta vad han är ute efter. Däremot skrattar jag till över det sätt den oborstade skurken blir nerskjuten på, tafatt och tokroligt. Jag skulle vilja höra regianvisningarna!

Nr 26: Spring Lola

Originaltitel: Lola rennt (1998)
Filmen sågs av Robert i Visby och Jimmy i Östersund.

Roberts betyg: 4-

Kommentar: Tysk höghastighetsrulle. Tre lite olika scenarion med tre olika utgång. Alla tar avstamp i Lolas tjugominutersjakt på 100.000:-. Hon springer bra. Små detaljer ändrar framtiden i varje scenario. Fjärilsvingarna som blir en orkan. Tycker mycket om snapshotberättelserna som fälls in vid några tillfällen. En serie bilder beskriver livshistorier om människor som springs förbi. Filmen är 1.17 och det är på håret att den orkar fram. Jag skulle gärna se att introna till varje scenario kunde klippas ner. Jag tycker filmen bromsas upp av att man vet vad som kommer hända den närmsta minuten, innan det nya spåret kopplas på. Men sen körs det så det ryker.

Jimmys betyg: 3+

Kommentar: Jag har sett filmen ett par gånger men jag minns aldrig riktigt vad den handlar om. Det blir en överraskning varje gång. Det är bra. Ploten är däremot vansinnigt enkel - Lola ska hjälpa sin kille med en skuld och kämpar mot klockan för att hinna rädda honom - men formatet känns däremot riktigt fräscht. Det är fascinerande hur mycket information filmskaparna lyckas få in om Lola, hennes pojkvän, hennes familj och de människor hon möter när hon springer genom stadens gator med tanke på den extremt korta tiden för att vara en långfilm. Dessutom utspelar sig samma handling tre gånger med varierande utgång. Jag gillar den här. Tysk turbo!

Nr 25: Djungelboken

Originaltitel: The Jungle Book (1967)
Filmen sågs av Robert i Visby och Jimmy i Östersund.

Roberts betyg: 3+

Kommentar: Charmig, rolig, trallande, mysig och knappnålshemsk på nåt ställe. Jag gillar elefanternas Gryningspatrull, jag gillar Kung Louies enormt långa armar, jag älskar Gamarna, har lite svårt för Baloo och jag dissar Baghera. Det är en intressant fråga som Mowgli hela tiden ställer; varför måste jag till människobyn? Han diggar elefanterna, han vill vara en björn och frontas av aporna. Till slut lockas han in i fördärvet av en taktisk liten madame som får honom på kroken med hjälp av att bara se ut som en liten kuksugerska. Hollywood får ursäkta, men är det nån film som cementerar könsroller så är det Djungelboken. "Nu är han där han hör hemma" sägs det på slutet. Lika barn leka bäst. Säger pantern till björnen till ormen till apan till tigern.

Jimmys betyg: 3

Kommentar: Scenen där Mowgli för första gången möter björnen Baloo är på grund av SVTs julaftonssmörja en uttjatad klassiker. Man kan tamefan sjunga den där låten baklänges vid det här laget. Nej, då svänger det mer om jazzkungen Louie och hans orangutanggäng. Filmen är mysig på nåt sliskigt familjesätt. En typisk söndagsfrukostfilm. En riktigt frullerulle. Men visst är det väl så att de flesta djuren verkar lite smått höga på nåt sätt? Både Baloo och Kung Louie verkar ha rökt både det ena och det andra och vad ormen Kaa har knaprat vill jag inte veta. Gamarna på neråttjack är bäst och salongsberusade elefanterna är mest jobbiga. Bästa repliken fälls av Baloo när Mowgli blir förälskad i den indiska flickan som varje dag gååår till kääällan.... "Nu är han fast". Ja, så det kan bli.