Filmen sågs på internet av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.
Kommentar: Trettiotalet korta variationer som omsluts i inledning och avslut med blekvit solobild - jag tänker aria - och det verkar vara precis så Goldbergvariationerna av Bach är uppbyggt. Jag hade kanske istället gett filmen namnet Gouldvariationerna, men så bor jag ju i Glennland också. Tillåt mig tycka att det är en behagligt spretig film som i små skärvor presenterar musikgeniet, pillertrillaren, börshajen och radiomannen Glenn Gould. Blandar lite ibland väl pösiga talking headshistorier (den om det sövande telefonsamtalet exempelvis) med McLarenanimation, iscensatta livshändelser och min favorit: kirurgiska närbilder på och åkningar över innanmätet av vad jag misstänker är en Steinwayflygel; strängar, klossar, kuddar, linjer och punkter. Matematiskt färgad musik, virtuost. Förstår de som tycker att det kan kännas själlöst, för mekaniskt och perfekt, men jag tycker mycket om det. Värre i så fall med Yngwie Malmsteens tekniska briljans som aldrig gett mig annat än att vilja titta efter nödutgången. Kommer definitivt lyssna mer på Gould, särskilt i förarhytten vid sena körningar.
Och resonerandet kring perfektionen, där Gould enligt nån i filmen menade att artisten alltid är autokrat i relation till publiken, och där det alltid finns brister i form av vilket akustiskt rum som används, vilken plats åskådaren har, vilken syn och hörsel och så vidare, och att det var därför han slutade uppträda som det heter live. Invändningen i filmen då att "Det är inte alltid idealt. Det är en del av livet". Där poppar diskussionen om VAR upp i mig. Förespråkare kan ju ibland mena att man med tekniken kommer närmare nåt slags renare rättvisa, medan skeptiker kan mena att domarens mänsklighet ingår; ögonblicksavgörandet är en stor del av tjusningen med spelet. Jag tycker båda.
Gillar också försöket till relationsekvation: För varje timme du spenderar med andra, behöver du x antal timmar i ensamhet, där x är oklart. I mitt eget fall upplever jag i alla fall att den kurvan är exponentiell med stigande ålder. Känns som att Gould dirigerade sin tillvaro, sin ensamhet, sitt liv, medan andra kanske mer lyssnar på sitt. Hans toner svävar i alla fall runt i rymden på sonderna Voyager 1 och 2. Vad kommer de tycka, rymdvarelserna, när de spisar den skivan? "Låter inte detta lite som Malmsteen?"
Jimmys betyg: 4
Kommentar: Den excentriske kompositören Glenn Gould slutade spela för publik vid 32 års ålder. Istället ägnade han sig åt att tolka, skapa, förfina och komponera både musik och sitt liv. För att vara klassisk pianist var han tydligen inte så förtjust i pianomusik. Ändå är det där han har gjort sig ett namn, inte minst genom Goldbergvariationerna 1955, en av de mest köpta skivorna med klassisk musik under den tiden. Filmen är 31 korta, dramatiserade och musicerade konststycken, plus eftertexterna, som sammanfattar Goulds karaktär, hans liv, hans gärning, hans hypokondri, hans filosofi, hans experimentella sysselsättningar. Det är upplivande, passionerat och roligt, men också informativt och innovativt. De delar som mest fångar mitt intresse och engagemang är bland annat filmen CD318, en konstfilm om Goulds Steinwayflygel där detaljerna är så fantastiskt fint skildrade, och L.A. Concert, den sista konserten när han värmer sina handleder i varmt handfatsvatten och skriver sin sista autograf till teaterns vaktmästare. Eller varför inte Truck Stop, där Gould på ett tradarfik lyssnar och tar in ljuden, rösterna, orkestrar dessa till ett fint arrangemang inuti hans huvud. Eller Diary of one day får vi Goulds blodtrycks- och medicindagbok med ett rörligt röntgenfoto av pianistens skelett och muskulatur. Gould avled 50 år gammal till följd av en stroke. Förutom ett fantastiskt rikt musikliv så hade han då även gjort radioprogram, investerat i råvarubörsen och ägnat sig åt att ringa bisarra telefonsamtal. Han hade vänt på dygnet, knaprat piller och var besatt av att hålla sig varm. Trots sin kändisstatus var det här min första bekantskap med Gould. Men defintivt inte den sista. Några veckor efter att jag hade sett filmen, under en lång backgammonsittning med en vän, lyssnade vi på Goldbergvariationerna, det perfekta soundtracket till det klassiska spelet.
Jimmys betyg: 4
Kommentar: Den excentriske kompositören Glenn Gould slutade spela för publik vid 32 års ålder. Istället ägnade han sig åt att tolka, skapa, förfina och komponera både musik och sitt liv. För att vara klassisk pianist var han tydligen inte så förtjust i pianomusik. Ändå är det där han har gjort sig ett namn, inte minst genom Goldbergvariationerna 1955, en av de mest köpta skivorna med klassisk musik under den tiden. Filmen är 31 korta, dramatiserade och musicerade konststycken, plus eftertexterna, som sammanfattar Goulds karaktär, hans liv, hans gärning, hans hypokondri, hans filosofi, hans experimentella sysselsättningar. Det är upplivande, passionerat och roligt, men också informativt och innovativt. De delar som mest fångar mitt intresse och engagemang är bland annat filmen CD318, en konstfilm om Goulds Steinwayflygel där detaljerna är så fantastiskt fint skildrade, och L.A. Concert, den sista konserten när han värmer sina handleder i varmt handfatsvatten och skriver sin sista autograf till teaterns vaktmästare. Eller varför inte Truck Stop, där Gould på ett tradarfik lyssnar och tar in ljuden, rösterna, orkestrar dessa till ett fint arrangemang inuti hans huvud. Eller Diary of one day får vi Goulds blodtrycks- och medicindagbok med ett rörligt röntgenfoto av pianistens skelett och muskulatur. Gould avled 50 år gammal till följd av en stroke. Förutom ett fantastiskt rikt musikliv så hade han då även gjort radioprogram, investerat i råvarubörsen och ägnat sig åt att ringa bisarra telefonsamtal. Han hade vänt på dygnet, knaprat piller och var besatt av att hålla sig varm. Trots sin kändisstatus var det här min första bekantskap med Gould. Men defintivt inte den sista. Några veckor efter att jag hade sett filmen, under en lång backgammonsittning med en vän, lyssnade vi på Goldbergvariationerna, det perfekta soundtracket till det klassiska spelet.
No comments:
Post a Comment