Filmen sågs på internet av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.
Kommentar: Jef Costello is in da house. Han har en stilettvass hatt, en blick från istiden och en trenchcoat som skulle göra Skalman ännu grönare av avund; under den får plats enorma nyckelknippor, bulliga sedelbuntar, heta revolvrar, kvicka kvitton, pudervita handskar, snabba cigaretter och pålitliga tändare - allt utan att det syns någonting utanpå. Han rör sig som en blåkall skugga i ett regnigt och dystert Paris. Magiskt. 10 min in i filmen kommer första repliken: "Jef?". Jepp, yrkesmördaren ska gå på nattklubb och behöver alibi i någon form av flickvännen. Pang pang pang på kontoret. Vem såg nåt? Fem stycken bara, särskilt pianisten, den svarta kvinnan. Århundradets märkligaste konfrontation, 400 skummisar bara i Paris, alla mer eller mindre identiska. Pianisten bluffar, det var inte han, säger hon om Jef. Alla, inklusive Jef blir förbryllade. Det blir invecklad skumraskaffär. Polisen pressar, gangstrarna försöker likvidera Jef, misslyckas. Han Rambodrar sig tillbaka och plåstrar om sina sår. Spanarna riggar avlyssningsutrustning i Jefs lya. Men han är ju en urban samuraj och använder sina nästan fladdermusskills för att helt oprovocerat upptäcka lilla mikrofonen bakom stora gardinen. Melodiöst jagande i tunnelbanan, så klassiskt, ut och in och ner och upp, men det är också faktiskt allt som händer där. Inget våld, inget skjutande, inga konfrontationer, bara lite katt och råtta i katakomberna. Jef får nytt uppdrag, det sista, som det alltid är. Måltavlan visar sig vara svarta pianisten. "Varför?" frågar hon när han står och riktar pistolen mot henne. Hon är ju mitt uppe i ett riktigt nice jam. "För att jag fått betalt" levererar Jef tillbaka. Pang pang, men vem faller, om inte Jef? Polisen har skjutit honom. Han har i förväg tömt sin revolver på kulor, är helt ofarlig. Är det nån form av harakiri i form av suicide by cop?
Jimmys betyg: 4-
Kommentar: "Ingen är så ensam som en samuraj. Det skulle vara tigern i djungeln i så fall... kanske..." Filmen börjar med ett citat som relaterar till den japanska hederskodexen för samurajer Bushido - krigarens väg. Och ensam är han, vår antihjälte Costello, en hitman i alldeles för stor trenchcoat, metodisk, stiliserad och skoningslös. Filmen är dialogfattig och tyst, något som för mina tankar till finsk Kaurismäki-film. Här finns nån slags europeisk noir med regnvåta gator, jazzklubbar med nästan poserande människor, enkla och raka affärer utan ifrågasättande i skumma garage. Mordet i början sker iskallt och polisen är snabb att plocka in diverse skumma typer. Det som sedan följer saknar motstycke i någon annan film. Det är en vittneskonfrontation som gör att man häpnar - alla i samma rum, helt öppna spekulationer, ett polisiärt arbete som är skrattretande (ska vi sätta upp den jättestora avlyssningsmackapären, hmm, nej, vi tar den lilla istället) men samtidigt så invecklat och övertygande att de tycks ha koll på allt och alla. Underhållande, snygg och stilbildande film. Jajamen.
No comments:
Post a Comment