Filmen sågs på internet av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på rum 444 på Scandic Hotel i Karlstad.
Roberts betyg: 4
Kommentar: Filmatisering av novellen De döda av James Joyce. Tycker mycket om novellen och tycker mycket om filmen, som i stora delar följer texten. Ett på ytan stillsamt trettondagsfirande i Dublin, där en hel massa människor träffas för mat, dryck, samtal, dans, sång, poesi och musik. Min känslobild är också att det är det äkta paret Gabriel och Gretta som på nåt vis är huvudpersoner. Trevligt, artigt och lagom utmanande. Under ytan strömmar dock nervositet för egna och andras åsikter och för den personliga ofullkomligheten. Tankar om existens, otillräcklig kärlek och det obönhörliga i att allt bara fortsätter. Jag tycker filmen gestaltar novellen bra, med de förutsättningar en film har. Det blir ju mer eller mindre omöjligt att på samma vis som i text förmedla de samtidiga tankar och inre bilder flera människor har, utan att det blir nån mer komisk effekt i användandet av exempelvis voice over. Men jag tänker främst på två saker i filmen som skiljer sig från novellen. Det ena är en helt nyinskriven karaktär, Mr Grace, som läser en dikt på ett fantastiskt vis; först lite stramt och ur pappret, men sen med avslappnade axlar, borttagna glasögon och utan manus. Detta, med flera andra återkommande små bilder av hur Gretta längtansdrömmer sig bort, utgör en utsökt brygga och uppladdning inför trappscenen, som jag upplever kommer mer utan föraning i novellen. Och med trappscenen menar jag då Gretta står och lyssnar på en avlägsen sång från ovanvåningen, mer eller mindre försvinner i detta lyssnande, och hur Gabriel nästan i smyg ser Gretta där, översköljs av starka kärlekskänslor och senare på hotellrummet drabbas av insikten att Gretta i trappan varit tillbaka i sina minnen och vittjat gammal förälskelse, stark sådan från ungdomen, och hur han känner sig otillräcklig både för egen del och för tillvaron i stort. Den där trappscenen är ju helt central i texten, och det märks att regissören John Huston vill - verkligen vill - visa att den är central i filmen, för han låter sin egen dotter skrida fram i ett sakralt skimmer med kyrkglasfönster i olika färger som en gloria kring huvudet när det är dags för henne att drömma sig bort. Jag uppfattar inte scenen så alls i texten, där är den mycket mer återhållsam och plötsligt uppkommen, som om Gabriel bara råkar se sin hustru redan stående i ett vardagligt steg nedför trappan, hejdad av minnet som överrumplade henne. Och det är just det hastigt uppkomna tillfället och de små gesterna i texten som enligt mig gör den scenen så stark i det som senare framkommer när de båda är ensamma på hotellet. Gretta somnar i gråt och Gabriels voiceovermonolog i vinternatten med blick och bilder ut mot ett dött levande snöande landskap är på samma gång fängslande och befriande. Allt bara fortsätter.
Jimmys betyg: 4
Kommentar: Ett familjeverk kan man nästan säga när regissören John Huston tar sig an James Joyce novell De döda, låter sin son Tony skriva manuset och sin dotter Anjelica spela berättelsens huvudkaraktär Gretta. Allt kretsar kring trettondagsdansen som de ogifta systrarna Kate och Julia bjuder in till. Där samlas en del av Dublins lite bättre belevade människor, släkt och vänner, för att avnjuta musikelevernas framträdande, ta en liten salongssvängom, skvallra, recitera, äta men framför allt minnas. Filmen är väldigt trogen novellen och lyckas väl att förmedla det fina tempot, den irländska tonen och karaktärernas känslor, tankar och dialog. Tyvärr blir den berömda trappscenen lite för sentimental och överdriven men kanske behövs den övertydligheten i Grettas avlägsna blick och sakrala stillhet för att slutet ska bli mer begripligt för de som inte läst novellen. Jag vet inte. John Huston dog samma år som Minnen Av Lycka hade premiär och visst finns det en hel del reflekterande över regissörens egen ålderdom och annalkande död i filmen. En liten pärla i adventstid.
No comments:
Post a Comment