Nr 848: Yukinojo Henge - En Skådespelares Hämnd

Originaltitel: Yukinojō Henge (1963) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.

Roberts betyg: 3+

Kommentar: Hämnden, den ljuva, ska utkrävas av sonen efter 20 år av kringflackande som kvinnoimitatör i kabukisällskap. Tre män med girigheten som starkaste band hålls ansvariga för föräldrarnas väg in i galenskap och självmord. Verkar handla om ris, ytterst.

Hämnarsonen spelas av Kazuo Hasegawa, en maratonskådis som i och med den här filmen tangerar medverkan i 300 rullar. Han spelar dessutom ytterligare en roll i filmen, en slags tafrånderikagetilldefattigagestalt. De båda karaktärerna spelar mot varandra i samma bild vid ett flertal tillfällen, och det vanligaste verkar vara att det löses genom klippning och stand ins. Men vid åtminstone två tillfällen ser man båda ansiktena i samma bild, och jag utgår från att det är två olika klipp lagda över varandra, eftersom de aldrig korsar varandras väg och eftersom i alla fall jag upplever att de liksom agerar lite grann otajmat i just de scenerna, som om den andre inte riktigt är där. Fick en tanke på att det hade varit helt fantastiskt om det är så att jag har missuppfattat hela grejen, och att det inte ens är så att det är samma skådespelare i båda rollerna, och att jag bara hemskt gärna vill att det ska förhålla sig så.

Upplever att det ofta är ganska teaterfilmblandat uppbyggt med hur historien förmedlas. Typ tre olika sätt. 1. Vanliga repliker i vanlig dialog. Inte sällan berättar någon för någon annan något som denne annan redan vet, men tittaren måste ju också få reda på det. Exempelvis varför hämnden ska utkrävas, vad det var som hände i barndomen. 2. Voice over som berättar vad personen tänker, antingen när den personen är ensam, eller när personen är i en vanlig dialog med annan. 3. Ensam person berättar typ för sig själv - och därigenom för tittaren - vad den tänker eller planerar att göra. Den sista känns ju mest teaterlik. Och som ett deckargrepp, när historien då och då summeras i den trötta detektivens huvud, när denne sitter med en starkdryck vid sidan av en grammofon spelande klassisk musik med det oupphörliga regnet strilande i mörkret utanför.

Några riktigt fina scener, exempelvis svärdduellen med de gnistrande, klingande bladen i svarta tomheten.

Jimmys betyg: 4-

Kommentar: Japansk noir i kulissmiljöer. En remake av skådespelaren Kazuo Hasegawas succéfilm Yukinojo Henge från 1935 där han återigen skulle få göra sin dubbelroll som den kvinnoklädda kabukiskådisen Yukonojo som hämnas sina döda föräldrar och som tjuven Yamitaro som hjälper honom/henne. Scenerna berättas ofta genom tjuvens sardoniska iakttagelser från hustaken eller genom Yukinojos vemodiga falsettröst. Visst är det överdramatiserat men det ger samtidigt filmens särskilda karaktär. Vissa scener har även en intressant serietidningsestetik, till exempel under de svarta fightingscenerna, de konstgjorda miljöerna eller klippningen när tjuven smidigt försvinner över staketen eller upp på taken. Det är snyggt panorerat i CinemaScope hela vägen, stilistiskt och absurt humoristiskt men samtidigt en lek med deckargenrens skugglika uttryck.