Nr 838: Mother India

Originaltitel: Bharat Mata (1957) IMDb Wikipedia

Filmen sågs på internet av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.

Roberts betyg: 3

Kommentar: Är det Bollywood innan Bollywood? Bröllop, sång, dans, familjeintrig och så bröllop igen en generation senare. Men ruffigare än jag föreställer mig Bollywoodfilm. Färgerna, dansen och sången känns lite mindre glättiga, och mer allvarliga. Men alldeles för långt och utdraget för att jag ska digga. Är det en krönika över Indiens historia? Modern som i frånvaron av fadern uppfostrar, försörjer barnen, är hon själva landet? Plogen dras bryskt, ryskt och Eisensteinskt. Svetten rinner, blicken stålsätts, hedern framförallt. Det stora Indienformade sädesfältet. Är allt symboler för historiska skeenden? Kolonisatörer? Vapen, strid om skörder. Menas inbördeskrig? Utbildning och läskunnighet. "Du har förändrat landet".
Mycket familjevåld, hedersrelaterat. Verkar gå i arv, som det mesta gör. Den kainochabelska relationen bröderna emellan. Ena sonen som går, som fadern gjorde. Och var tar pappan egentligen vägen? Han drar ganska tidigt i filmen efter en arbetsplatsolycka där han förlorar båda armarna. Tar sin skam och numera värdelöshet och går. Mamman slutar aldrig vänta, längta, hoppas på hans återkomst. Vad gör han nu? Livet fortgår. Man förlorar delar av sig själv, och ägnar sedan resten av livet åt att sakna, leta. Som en underström, under all vardag. Barndomen, exempelvis. Första kärleken. Glädjen. Så till sist, mamman skjuter sin son i ryggen. Hon kan "döda en son, men inte ge upp sin heder". Hårda bud.
Bäst är faktiskt ett par tre i sammanhanget ytterst korta nästan inklippsscener som har otrolig himmelshöjd i sig och är guldsvarta i natten eller djuplilarosa i skymningen. Små oaser i torkan.
Och så ännu en yxa genom dörren. Så förknippat med Nicholson i The Shining och Jerzy Balowski i Hemma Värst, men vi har också sett det i både Broken Blossoms och Körkarlen.

Jimmys betyg: 4-

Kommentar: Episk familjekrönika i technicolor. Indiskt melodram. Från vaggan till graven. Nästan i alla fall. Åtminstone från bröllop till våldsamt familjedrama där den åldrade mamman skjuter sin upproriske son i ett sista desperat försök att rädda byn, hedern, värderingarna. Så, nu var den filmen spoilad men oroa er icke. Fram till denna dramatiska upplösning får vi följa ett helt liv i ett slitsamt koncentrat och det är för det mesta riktigt bra. Ibland är det dock lite tafatta komiska försök att lätta upp den allvarstyngda berättelsen. Det lyckas inte alltid. Visuellt är det oftast hänförande; från de uppställda blickarna framåt, uppåt, som från en sovjetisk propagandaaffisch, till det strävsamma arbetet på fältet där mamman drar plogen med söner som knuffar på, till silhuetterna som i nederkant rör sig mot en rodnande kvällshimmel, till det ovälkomnade regnet som sköljer bort hus och hem, till den våldsamma höstacksbranden, ja det finns många fantastiska scener. Och så musiken, den typiska hindifilmens sånger som brister ut i tid och otid. För mig tillför de inte mycket men det är samtidigt ett typiskt väntat element. En fundering som dröjer sig kvar är att man inte riktigt knyter ihop tråden med maken som efter att förlorat båda sina armar lämnar sin familj. Han finns liksom med i kvinnans medvetande, en gnutta hopp om återvändande, men inget händer. Det är små planteringar som inte plockas upp vilket drar ner betyget något. Det finns många tolkningar av Mother India och hjältinnans kamp mot feodalherren samtidigt som hennes försök att stävja sin rebelliske son. Och det är faktiskt intressant att läsa om filmens symboliska karaktär och dess status som den indiska urfilmen, the mother of all hindi films.