Nr 816: Hjärtekrossaren

Originaltitel: The Heartbreak Kid (1972) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på Youtube av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.

Roberts betyg: 4

Kommentar: Inleds med trångt judiskt bröllop. Mazel tov och krossat glas. Mot smekmånad i Miami Beach och redan på vägen, i motellsängen, visar sig de lite olika anknytningsmönstren. Han otrygg/undvikande och hon otrygg/ambivalent. Han distanserad och hon klängig. Sängkammarbekymmer och en påtaglig känsla av att hur fan ska det här kunna funka? Som en aperitif tillblandad av Woody Allen, med en gnutta Sällskapsresan på toppen. Mörk igenkänningshumor, i alla fall är det därför jag skrattar. Väl i Miami bränner sig bruden i solen och tvingas ligga kvar på rummet. Mannen ner på stranden och plötsligt skymmer hon solen, eller går ut och in i skenet, bländar honom, han kan bara med svårighet se henne, och jag tänker direkt på något jag ganska nyligen läste i en av Knausgårds årstidsböcker, nånting om hur det i religionen ofta har funnits ett slags påbud att inte titta på Gud, och att detta har kommit sig av att man har sett solen som det allseende ögat som strålar ner mot människan, och det gör ju väldigt ont att titta in i solen, och jag tänker på det när hon, den nya blonda leende fullkomliga kvinnan stiger in i hans värld, men sen tänker jag inte mer på det förrän jag senare läser lite om filmen och det verkar på sina ställen som att det läggs stor vikt just vid det judiska i filmen, och att det finns ett begrepp, Shiksa, typ ickejudisk kvinna, och att det är jakten på en sådan gudinneaktig varelse han ägnar sig åt, mannen. Och det blir ju hans drivkraft, han vill skilja sig direkt, varit gift i några dagar, men med den här nya känns det helt rätt, allt det som med den gamla känts helt fel. Och han får träffa hennes föräldrar, särskilt pappan då, den bastante och stabile, som direkt känner doften av bad news och vill helt enkelt inte att hans dotter ska ha något med den nye, ytlige charmören att göra. Och jag antar att det då blir hennes, dotterns, drivkraft. Att revoltera mot sin far. Och efter att ha rumlat runt i lögnlabyrinten som en blandning av John Cleese i Pang i bygget och en nedtonad Jim Carrey ska nu mannen istället berätta för sin solbrända fru att han vill skiljas. Det är en utdragen plåsterryckning där på restaurangen, och när han äntligen talar ur skägget bryter frun ihop och åker hem. Mannen efter i Greyhoundbuss, men bara för att skriva under skilsmässohandlingar och sedan iväg mot snökalla Minnesota och nya kärleken. Som tillbaka i skolan på hemmaplan visar sig vara måttligt intresserad till en början, för att inte tala om pappan som ber honom fara och flyga. Mamman hela tiden som en mild medlare i bakgrunden. Trägen vinner, och efter att skrämt iväg en pojkvän ("captain of everything") genom att utge sig för att vara knarkspanare hamnar mannen och gudinnan i stuga med eld, fäll och tillitsskapande återhållsamhet. Dags för motstridig middag hemma hos föräldrarna och det är en njutning att höra mannens galna utläggningar om ärligheten i blomkålen i dessa trakter. Patologiskt positiv och insmickrande. Farsan tar honom avsides och krossar honom. "Jag äter beslutsamhet till frukost". Erbjuder honom mer och mer pengar för att dra åt helvete, men mannen tvärvägrar, och dottern gör sitt val och det slutar som det började, med bröllop, men inte ett judiskt sådant. Och mannen fortsätter sitt innehållslösa tugg i ett innehållslöst mingel och hamnar till slut ensam i en soffa med tom blick. Ingen orkar lyssna på honom. Jakten är över men har inget slut. Och där slutar filmen. Inte ens ett antiklimax, mer en avsaknad av klimax. Tomt.
Hög och pinsam igenkänningsfaktor och suverän regi av Elaine May, och det första jag tänkte när jag efter titten såg att det var en kvinnlig regissör var: aha, är det därför?

Jimmys betyg: 4-

Kommentar: Mörk, tragisk och desperat. Precis som en komedi ska vara. Det börjar med bröllop mellan Lenny (Charles Grodin) och Lila (Jeannie Berlin) och det är fantastiskt hur man redan tidigt i filmen börjar se paniken i Lennys ansikte. Bröllopsresan till Miami Beach bir en briljant lära-känna-varandra-övning. Det dröjer inte länge förrän Lenny blir fullkomligt knockad av den ljuvliga Kelly (Cybil Shepherd) på stranden. Pinsamheterna men också grymheterna radas på varandra när han gör allt för att uppvakta Kelly och samtidigt hålla den solbrända frun på hotellrummet utanför genom desperata lögner. Det börjar mer och mer likna en fars men filmen lyckas hela tiden hålla sig precis lagom nykter med en märklig igenkänningsfaktor. Dessvärre tappar den lite mot slutet för att upplösas i ett "jaha". Samtidigt finns det så mycket intressant och skoningslös relationsdramatik i filmen som gör att den totala upplevelsen överröstar de små felstegen. Mycket intressant att det är regissören Elaine Mays dotter som spelar den godhjärtade men samtidigt rätt jobbiga Lila. Skickligt.