Originaltitel: The Awful Truth (1937) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.
Roberts betyg: 3
Kommentar: Tydligen hyperimproviserat skilsmässodrama. Frun får vårdnaden om hunden Mr Smith, som spelas av legenden Skippy - den sinnessjukt väldresserade rackaren har vi sett förut i både Den Gäckande Skuggan och Ingen Fara På Taket. De båda makarna träffar andra, men vill de kanske ändå tillbaka till varandra? Efter 90 dagar, när skilsmässan ska gå igenom juridiskt ses de båda för att skåla. De hamnar i en gammal stuga där gökuret öppnar sig med riktiga människor och till slut finns bara en dåligt stängd dörr mellan de båda.
Jag upplever skådespeleriet som styltigt, kanske beroende på improvisationerna? Istället för att replikerna sömlöst glider över i varandra, som de borde göra i rapp skilsmässodialog (jag såg nyss The Marriage Story från 2019 och där trodde jag på allt), så är de i detta fall liksom tydligt avgränsade, befinner sig i separata rutor och aktiverar varandra, som med en liten mikropaus emellan. Slask, kanske?
I ett shownummer åker kjolen upp av ett vinddrag. Då tänker man givetvis direkt på Marilyn Monroe och den mytologiska bilden från Flickan Ovanpå som jag aldrig sett. Men en helt liknande scen finns även med i, om jag inte missminner mig, Det Går Som En Dans. Och själva urscenen verkar född redan 1901 i en kortfilm, snarare klipp, vid namn What Happened On Twenty-third Street, New York City.
Jimmys betyg: 3-
Kommentar: Romantisk 30-talskomedi som jag ärligt talat inte minns så mycket av alls. Försöker läsa mig till vad den egentligen handlar om men det hjälper inte riktigt. En skilsmässa, så långt är jag med men i övrigt minns jag nästan inga detaljer alls. Det är straffet med att vänta tre månader innan man bloggar. Måste skärpa mig. (Hur många gånger har jag sagt det under det här projektet?) Det enda jag minns klart och tydligt är slutscenen i stugan i skogen och dörren mellan de båda makarna som inte riktigt vill stängas. Symboliskt naturligtvis.
Det finns 1001 filmer vi - Jimmy Eriksson och Robert Singleton - måste se innan vi dör! Dessa finns redovisade i den svenska utgåvan av boken "1001 filmer du måste se innan du dör" (2006). Följ våra omdömen i denna blogg.
Sunday, December 22, 2019
Sunday, December 8, 2019
Nr 792: Ormgropen
Originaltitel: The Snake Pit (1948) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet av Jimmy på Scanidc Plaza på Storgatan 40 i Umeå och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.
Roberts betyg: 4+
Kommentar: Virginia (Olivia de Havilland) sitter på en bänk och har, som jag tolkar det, problem med schizofrena symtom (hör röster, känner sig förföljd). Det visar sig snart att hon befinner sig på mentalsjukhuset Juniper Hill State Hospital, men hon vet inte varför, och hon känner inte igen sin make som kommer och hälsar på. Inne på Dr Kiks kontor, där (antar jag att det är) Freud hänger och övervakar på väggen, börjar maken berätta och filmen går in i en flashback. Här visas hur Virginia hastigt avviker från både förhållande och Chicago, och hur relationen återupptas i New York sex månader senare, men hur Virginia lider av sömnsvårigheter, oro, är desillusionerad och insjuknar i typ panikångestattacker. Slut på flashback och tillbaka på Juniper Hill får Virginia pröva på hela utbudet av behandlingsmetoder, något som skildras väldigt effektivt. Elchockerna med blinkande lampor, brytare, reglage och skrikande ljud skapar en obehaglig känsla, trots att man aldrig får se Virginia chockas. Denna behandling ger efter ett tag en liten förbättring. Klädterapin minns jag inte så mycket av. Hypnosen börjar luckra upp minnen av en tidigare fästman, Gordon, som förolyckas i en bilkrasch där Virginia är passagerare. Kunde hon ha gjort något? Ville hon verkligen gifta sig med honom? Var han lik hennes pappa? "Tell me about your father" säger Dr Kik, och det känns nästan Star Warshögtidligt, men framsteg verkar göras, baby steps. Virginia får komma på utskrivningssamtal, går inget vidare. Hela tiden ett samtal med sig själv, en inre malande dialog. Hon får stanna kvar på Juniper, där hon avancerar upp och ner på de olika avdelningarna; ju bättre hon mår desto längre ner kommer hon nummermässigt. Det blir hydroterapi, även detta väldigt väl skildrat med drunkningsvågor och rop på hjälp. Arbetsterapi, en docka tillverkas och provocerar fram minnen av hur Virginia som liten, avundsjuk och avvisad flicka slog sönder en docka aka pappan. Strax därefter dör pappan, Virginia huvudlöst förtvivlad och tror sig ha orsakat detta. Hon berättar om detta barndomstrauma för Dr Kik och inflikar givetvis skamfyllt att visst är det löjligt och patetiskt att gråta över detta, och givetvis förklarar doktorn inte alls, det är en framgång i behandlingen. Och då kommer den oundvikliga dippen, falluckan upp till nivå 33-33A, själva ormgropen. Tvångströja och riktigt snygg utzoomning från den krälande högväggade miljön. Nära knutens upplösning nu, insikten. Virginia kan tända lampan utan att nödvändigtvis förstå hur den fungerar. Räcker så. Varde ljus. Anknytningsbekymmer i barndomen. Undangömd skuld. Sökandet efter ersättare. Bilder på baby till och med. Det är detta jag tycker väldigt mycket om med filmen. Den visar, förtydligar, förklarar och går detaljerat in på det den handlar om. Med hjälp av flashbacks, som ju kan ses som ett slags minnen, med hjälp av gestaltningar av Virginias "inre" i de olika terapierna, med hjälp av Dr Kiks torrnyktra och piprökande resonerande, med hjälp av miljöbeskrivningarna på de olika avdelningarna med personal och de andra patienterna presenteras en väl utmejslad bild av behandlingsprocessen. På slutet stor dans och avsked. Dags att flyga iväg. Färdigbehandlad, om än inte frisk.
Storartat spel av huvudpersonen de Havilland (som fortfarande lever, 103 år gammal. Bra jobbat.) som växlar mellan total hysteri till mild och ömsint medpatient. De olika terapibehandlingarna skildras väldigt intressant och klipparen Dorothy Spencer är frisörexakt med saxen. Ser att hon har haft fingrarna med i minst en handfull andra rullar i projektet, bland dem en annan liten godbit: Spöket Och Mrs Muir.
Funderar på vilka andra filmer i projektet som behandlar mentalsjukhusmiljö och kommer på rak arm bara på tre; Gökboet, Shock Corridor och Doktor Caligari. Finns det kanske fler? Vem frågar jag? Mig själv?
Jimmys betyg: 3+
Kommentar: Freudiansk dramathriller med stark början. Välregisserat och välspelat men kanske lite för klinisk. Det blir tydligt och övertygande men jag hade nog ändå hoppats på något mer delikat och mystiskt i Virginias sjukdomsbild. Istället landar allt i plain daddy issues vilket känns lite snopet. Jag hade velat bli lite mer överraskad. Olivia de Havilland är dock fantastisk i rollen som den sjuka Virginia. Det finns också en hel del bra scener inifrån sjukhuset och filmen skildrar på ett obehagligt och trovärdigt sätt bilden av mental sjukdom och livet på en mentalinstitution i amerikansk efterkrigstid.
Filmen sågs på internet av Jimmy på Scanidc Plaza på Storgatan 40 i Umeå och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.
Roberts betyg: 4+
Kommentar: Virginia (Olivia de Havilland) sitter på en bänk och har, som jag tolkar det, problem med schizofrena symtom (hör röster, känner sig förföljd). Det visar sig snart att hon befinner sig på mentalsjukhuset Juniper Hill State Hospital, men hon vet inte varför, och hon känner inte igen sin make som kommer och hälsar på. Inne på Dr Kiks kontor, där (antar jag att det är) Freud hänger och övervakar på väggen, börjar maken berätta och filmen går in i en flashback. Här visas hur Virginia hastigt avviker från både förhållande och Chicago, och hur relationen återupptas i New York sex månader senare, men hur Virginia lider av sömnsvårigheter, oro, är desillusionerad och insjuknar i typ panikångestattacker. Slut på flashback och tillbaka på Juniper Hill får Virginia pröva på hela utbudet av behandlingsmetoder, något som skildras väldigt effektivt. Elchockerna med blinkande lampor, brytare, reglage och skrikande ljud skapar en obehaglig känsla, trots att man aldrig får se Virginia chockas. Denna behandling ger efter ett tag en liten förbättring. Klädterapin minns jag inte så mycket av. Hypnosen börjar luckra upp minnen av en tidigare fästman, Gordon, som förolyckas i en bilkrasch där Virginia är passagerare. Kunde hon ha gjort något? Ville hon verkligen gifta sig med honom? Var han lik hennes pappa? "Tell me about your father" säger Dr Kik, och det känns nästan Star Warshögtidligt, men framsteg verkar göras, baby steps. Virginia får komma på utskrivningssamtal, går inget vidare. Hela tiden ett samtal med sig själv, en inre malande dialog. Hon får stanna kvar på Juniper, där hon avancerar upp och ner på de olika avdelningarna; ju bättre hon mår desto längre ner kommer hon nummermässigt. Det blir hydroterapi, även detta väldigt väl skildrat med drunkningsvågor och rop på hjälp. Arbetsterapi, en docka tillverkas och provocerar fram minnen av hur Virginia som liten, avundsjuk och avvisad flicka slog sönder en docka aka pappan. Strax därefter dör pappan, Virginia huvudlöst förtvivlad och tror sig ha orsakat detta. Hon berättar om detta barndomstrauma för Dr Kik och inflikar givetvis skamfyllt att visst är det löjligt och patetiskt att gråta över detta, och givetvis förklarar doktorn inte alls, det är en framgång i behandlingen. Och då kommer den oundvikliga dippen, falluckan upp till nivå 33-33A, själva ormgropen. Tvångströja och riktigt snygg utzoomning från den krälande högväggade miljön. Nära knutens upplösning nu, insikten. Virginia kan tända lampan utan att nödvändigtvis förstå hur den fungerar. Räcker så. Varde ljus. Anknytningsbekymmer i barndomen. Undangömd skuld. Sökandet efter ersättare. Bilder på baby till och med. Det är detta jag tycker väldigt mycket om med filmen. Den visar, förtydligar, förklarar och går detaljerat in på det den handlar om. Med hjälp av flashbacks, som ju kan ses som ett slags minnen, med hjälp av gestaltningar av Virginias "inre" i de olika terapierna, med hjälp av Dr Kiks torrnyktra och piprökande resonerande, med hjälp av miljöbeskrivningarna på de olika avdelningarna med personal och de andra patienterna presenteras en väl utmejslad bild av behandlingsprocessen. På slutet stor dans och avsked. Dags att flyga iväg. Färdigbehandlad, om än inte frisk.
Storartat spel av huvudpersonen de Havilland (som fortfarande lever, 103 år gammal. Bra jobbat.) som växlar mellan total hysteri till mild och ömsint medpatient. De olika terapibehandlingarna skildras väldigt intressant och klipparen Dorothy Spencer är frisörexakt med saxen. Ser att hon har haft fingrarna med i minst en handfull andra rullar i projektet, bland dem en annan liten godbit: Spöket Och Mrs Muir.
Funderar på vilka andra filmer i projektet som behandlar mentalsjukhusmiljö och kommer på rak arm bara på tre; Gökboet, Shock Corridor och Doktor Caligari. Finns det kanske fler? Vem frågar jag? Mig själv?
Jimmys betyg: 3+
Kommentar: Freudiansk dramathriller med stark början. Välregisserat och välspelat men kanske lite för klinisk. Det blir tydligt och övertygande men jag hade nog ändå hoppats på något mer delikat och mystiskt i Virginias sjukdomsbild. Istället landar allt i plain daddy issues vilket känns lite snopet. Jag hade velat bli lite mer överraskad. Olivia de Havilland är dock fantastisk i rollen som den sjuka Virginia. Det finns också en hel del bra scener inifrån sjukhuset och filmen skildrar på ett obehagligt och trovärdigt sätt bilden av mental sjukdom och livet på en mentalinstitution i amerikansk efterkrigstid.
Sunday, December 1, 2019
Nr 791: Vägen Till Santa Cruz
Originaltitel: Ride Lonesome (1959) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet av Jimmy på Thoméegränd 24B i Östersund och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.
Roberts betyg: 4-
Kommentar: Kompakt liten vidfilmsrackare. Ensamvargen tillika exsheriffen Brigade handfängselsläpar ryggskyttemördaren Billy genom ökenprärien, natt och dag, via konkurshotad diligensstation och övergiven boskapsranch inklusive indianöverfall till hängträdet en bit från Santa Cruz. Längs vägen ansluter nyblivna änkan Carrie, och kumpanerna som ska börja om och vandra den lagliga vägen; Sam och Wid. Amnesti utlovas till den som överlämnar Billy till rättvisan. Men är det vad som är på gång? Brigade lämnar medvetet tydliga spår efter sig, eftersom han egentligen är ute efter Billys bror Frank, på grund av att Frank a long time ago mördade Brigades fru, just vid och i hängträdet. Så hur ska Brigade få tag på Frank? Jo, han använder Billy som lockbete. Det är detta jag tycker bäst om med filmen, att det sakta och säkert blir tydligare att slutmålet, nedräkningen, finalen, vad du vill inte är belöning och amnesti i Santa Cruz, utan hämnden som ska utkrävas. Vägen, ritten, färden till Santa Cruz är kulissen, och själva kärnan är Brigades stillsamma och målmedvetna hämndlystnad. Frank närmar sig, kommer ur skuggorna, ut i solgasset. Och där ute, vid det enorma gängliga träkorset, får den långe sadelfararen Brigade äntligen lätta på trycket och skicka Frank till de sälla jaktmarkerna. Billy skiter han sedan högaktningsfullt i och säger adios till de som ska fortsätta in till stan. Sen eldar han upp trädfanskapet, står där i lågorna av sin vrede, sitt långa sökande, sin sorg, sin ensamhet. Sen antar jag att han rider iväg mot nya horisonter. Kanske slår ner bopålarna nånstans, sitter på saloonen och berättar rövarhistorier för medelmåttiga pokerspelare och självspelande pianister. Kanske hittar han en ny fru att försöka älska, kanske istället distanserar sig från, börjar dricka för mycket, börjar vifta med sin gamla sheriffstjärna och en skarpladdad revolver mot fel snubbe, får en kula i hjärtat, det gamla söndersaknade hjärtat, hamnar under ett halvt ton sand, några tunga stenar och ett skevt kors på en ödslig plätt bakom sista huset på huvudgatan.
Vid ett tillfälle skickades det några riktigt fina röksignaler också, från en klippa. Betydde tydligen strid.
Jimmys betyg: 3
Kommentar: Prisjägaren med det fantastiska namnet Ben Brigade (Randolph Scott) fängslar mördaren Billy (James Best) i början av filmen och därefter påbörjas en resa över vidderna i Cinemascope. Fler personer dyker upp längs vägen, alla lika ensamma och med olika mål och mening. Brigade vet dock vad han vill och det är inte att överlämna Billy till rättvisan vilket man kan tro. Nej, hack i häl ligger Billys brorsa Frank och lurar och det är egentligen han som är målet för äventyret. Det är en lättsam och rätt optimistisk film med fint samspel mellan karaktärerna. Kanske inte den bästa västern men definitivt en trevlig stund med ett oväntat slut.
Filmen sågs på internet av Jimmy på Thoméegränd 24B i Östersund och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.
Roberts betyg: 4-
Kommentar: Kompakt liten vidfilmsrackare. Ensamvargen tillika exsheriffen Brigade handfängselsläpar ryggskyttemördaren Billy genom ökenprärien, natt och dag, via konkurshotad diligensstation och övergiven boskapsranch inklusive indianöverfall till hängträdet en bit från Santa Cruz. Längs vägen ansluter nyblivna änkan Carrie, och kumpanerna som ska börja om och vandra den lagliga vägen; Sam och Wid. Amnesti utlovas till den som överlämnar Billy till rättvisan. Men är det vad som är på gång? Brigade lämnar medvetet tydliga spår efter sig, eftersom han egentligen är ute efter Billys bror Frank, på grund av att Frank a long time ago mördade Brigades fru, just vid och i hängträdet. Så hur ska Brigade få tag på Frank? Jo, han använder Billy som lockbete. Det är detta jag tycker bäst om med filmen, att det sakta och säkert blir tydligare att slutmålet, nedräkningen, finalen, vad du vill inte är belöning och amnesti i Santa Cruz, utan hämnden som ska utkrävas. Vägen, ritten, färden till Santa Cruz är kulissen, och själva kärnan är Brigades stillsamma och målmedvetna hämndlystnad. Frank närmar sig, kommer ur skuggorna, ut i solgasset. Och där ute, vid det enorma gängliga träkorset, får den långe sadelfararen Brigade äntligen lätta på trycket och skicka Frank till de sälla jaktmarkerna. Billy skiter han sedan högaktningsfullt i och säger adios till de som ska fortsätta in till stan. Sen eldar han upp trädfanskapet, står där i lågorna av sin vrede, sitt långa sökande, sin sorg, sin ensamhet. Sen antar jag att han rider iväg mot nya horisonter. Kanske slår ner bopålarna nånstans, sitter på saloonen och berättar rövarhistorier för medelmåttiga pokerspelare och självspelande pianister. Kanske hittar han en ny fru att försöka älska, kanske istället distanserar sig från, börjar dricka för mycket, börjar vifta med sin gamla sheriffstjärna och en skarpladdad revolver mot fel snubbe, får en kula i hjärtat, det gamla söndersaknade hjärtat, hamnar under ett halvt ton sand, några tunga stenar och ett skevt kors på en ödslig plätt bakom sista huset på huvudgatan.
Vid ett tillfälle skickades det några riktigt fina röksignaler också, från en klippa. Betydde tydligen strid.
Jimmys betyg: 3
Kommentar: Prisjägaren med det fantastiska namnet Ben Brigade (Randolph Scott) fängslar mördaren Billy (James Best) i början av filmen och därefter påbörjas en resa över vidderna i Cinemascope. Fler personer dyker upp längs vägen, alla lika ensamma och med olika mål och mening. Brigade vet dock vad han vill och det är inte att överlämna Billy till rättvisan vilket man kan tro. Nej, hack i häl ligger Billys brorsa Frank och lurar och det är egentligen han som är målet för äventyret. Det är en lättsam och rätt optimistisk film med fint samspel mellan karaktärerna. Kanske inte den bästa västern men definitivt en trevlig stund med ett oväntat slut.