Originaltitel: Le Dernier Combat (1983) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på SF Anytime av Jimmy på Thoméegränd 24B i Östersund och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.
Roberts betyg: 4-
Kommentar: Fan, här sitter man. Ensam, ute i öknen, stum som en staty och med en punkterad knulldocka på madrassen. Behöver bara ett ynka batteri till så är flygplanet klart. Då är jag historia, i alla fall här. Fattar inte varför jag inte kan snacka. Vaknade upp så för länge sen. Kanske ska kika vad lodislägret sysslar med, de sitter väl och hänger som vanligt. Aha, de håller på att skicka in vattenslaven. Jag drar dit och norpar några volt. Hugger en snubbe när jag ändå är igång, verkar ha varit ledaren. Tillbaks till rummet. Nu ska det monteras djävlar i min låda. Ok, de är på ingång genom dörren med bräcka. Dags att lägga på en rem och veva igång den här vingmackapären. So long suckers. Riktigt nice det här ju. Högt över dynerna. Motorn hackar lite misstänkt bara. Gah, det blir nödlandning, får ta mig vidare till fots. Övergiven bar minsann, där ska jag rulla hatt. Länge sen jag var packad. Snurrar på ordentligt här. Slocknar. Vaknar. Hur hamnade jag här? Just ja, får ta mig vidare, nånstans ska man ju vara på väg. Wtf, regnar det fisk? Ok, läge att hamstra. Och vem är den här liraren som ska slåss? Här ska du ha, och här ska du ha, och här får jag. Han cuttade mig. Dags att sjappa. Här verkar det bo en doktor, det måste funka. Såren omlagda, lite käk, oftast fisk. Vedeldad fisk, gaslågestekt fisk, rå fisk, överallt fisk. Jag får ögonbindel och så går vi och matar en donna. Fina händer har hon, det är allt jag får se. Vem är snubben som prompt ska in? Det är ju snubben från förr. Glöm det, du är för taggad, gå ett varv. Vi släcker den djäveln med skumsprutaren. Får lite partygas av doktorn. "God dag". Haha! "God dag". Lite heliumballongfeeling. Ja, det var den festen det. Jaha, vi ska mata donnan igen. Jag kammar mig och tar med en present. Man vet ju aldrig. Får en glimt av henne, ser ju riktigt fin ut. Vi ler mot varandra. Kanske kan bli nåt. Ok, tillbaka till basen. Börjar regna typ stenhagel. Hey, doktorn, kom hit, du måste in i skydd. Fan, han klarade sig inte. Och där är snubben från förr igen, hur kom han in? Ok, vi gör upp en gång för alla. Där fick du minsann. Hur ska jag hitta donnan nu då? Jag får blindbocka mig själv. Här måste det vara. Shit, för sent, hon är riktigt död, inget tvivel. Jag får dra tillbaka till öknen, till lodisgänget. Raket i magen på nye ledaren, gott nytt år mothafucka. Vattenslaven visar mig var nya donnan finns. Gött, hon lever och ler. Då ler jag också. Kanske kan bli nåt.
Jimmys betyg: 3-
Kommentar: Luc Bessons debut gjord i princip med nollbudget. Surrealistisk postapokalyps i ökenlandskap. Ruinerade stadsmiljöer och stumma överlevare. Kvinnor är sällsynta så de hålls fängslade. Intressant och oväntat men tyvärr inte bättre för det. Roberts kommentar får i alla fall 4+.
Originaltitel: Fellini Satyricon (1969) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.
Roberts betyg: 3+
Kommentar: Scener. Färgrika. Som enorma målningar i vilka personer rör sig. Berättelser som brottstycken, uthuggna och inte särskilt väl överlappande, i alla fall upplever inte jag tråden särskilt röd. Bygger delvis på Petronius ofullständiga (?) verk Satyricon som är två tusen år gammalt. Encolpius och Ascyltus. Äventyr och prövningar. Mat, sex och våld. Berättelser i berättelsen. Poesi, musik och en uttorkad hermafrodit.
Hittar ett citat från en intervju med Fellini (min översättning): "Målet var att eliminera gränsen mellan dröm och fantasi: att uppfinna allt och sedan objektifiera fantasin; att få distans till den för att kunna utforska den som något odelbart och ovetbart".
Man kan ju inte annat än säga att han lyckades helt och hållet med sitt mål, vad det nu var.
Jimmys betyg: 3
Kommentar: Fellini på chocktåg. Vulgär och grotesk. Visuell och våldsam. Blasfemisk och dekadent. Dessutom fullständigt obegriplig. Romarriket med eller utan verklighetsförankring. Får lite Odysseus-känsla; en nyckfull äventyrsresa där vår hjälte gång på gång sätt på prov. Det är inte alls dåligt, bara väldigt svårt att följa.
Originaltitel: Fast Times At Ridgemont High (1982) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på SF Anytime av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.
Roberts betyg: 3-
Kommentar: Ett skolår på high school. Sexuella debuter, extrajobb, poolbad, dejter, musik, dans, bilar, surf, lektioner och raster. Cameron Crowe ska enligt uppgift ha "gått under cover" (hur det nu går till) på Clairemont High School för att sedan använda sig av gjorda erfarenheter för att skriva en bok som ligger till grund för denna film, i regi av Amy Heckerling. Ett antal karaktärer för att måla bild. Den hårdjobbande och relationstvekande burgarvändaren Brad (Judge Reinhold) som på slutet avväpnar en rånare och lite förvånat finner sig själv vara något av en hårding med vapen i hand - hände inte ungefär samma sak två år senare i slutet av Snuten I Hollywood? Brad är äldre bror till oskyldiga Stacy (Jennifer Jason Leigh) som av väninna och med morot får lära sig avsugningarnas ädla konst. Hon hamnar i poolhus med supercoole konsertbiljettmagnaten och dejtingexperten Mike (Robert Romanus) som kommer snabbare än Magnus Uggla, vilket resulterar i ensambesök på abortkliniken för Stacy som mallenligt övergivits av betäckaren. Istället tar hon sitt förnuft till fånga och börjar en andra gång kila stadigt med Mark (Brian Backer), helyllekillen som lyssnar på alla goda råd, aldrig skulle låta en dam betala på restaurang och sätter på fel Led Zeppelinskiva i bilen (antingen på grund av rättighetsfrågor, eller som en medveten manusdetalj - meningarna verkar gå isär). Och så slackersurfaren och Beavis eller Buttheadpåminnande Spicoli (Sean Penn) som alohar handfaste magistern Mr Hand och beställer in pizza under pågående föreläsning. Deltar i en av de bästa scenerna i filmen, även om han inte direkt bidrar; den där han drömmer om framgångar på vågorna, och blir intervjuad av Stu Nahan som sig själv, och denne Stu är ju så fenomenalt skicklig i replikskiftet med den tydligen improviserande Penn. "That´s fantastic, let me ask you a question".
Ja, och så massa musik så klart. Tidsmarkörer. Säkert fantastiskt underhållande och igenkännande särskilt för de som var samtida när filmen utspelar sig, men för min del är det lite för avlägset. Tycker även att tajmingen i vissa scener är lite märklig och forcerad. Konstigt nog i highschoolfilmsammanhanget tycker jag mycket bättre om Grease, och i det hittar jag ingen direkt logik, ingen substans. Men nästan allt jag kan få ur mig är bättre än "analysen" av en annan film som Amy Heckerling regisserade, nämligen Clueless, som vi såg för elva och ett halvt år sedan. Min kommentar till den filmen är så oerhört fattig och fylld av kompenserande för okunnighet att jag var tvungen att se om filmen. Den var inte alls så dålig nu som jag gav uttryck för när det begav sig. Tycker definitivt att den är bättre än Häftigt Drag I Plugget. Men det var då och nu är nu och eftersom det är valfritt och utan vinstintresse att skriva och läsa de här texterna är det trots allt lite roligt att kunna gå tillbaka till sådana bottenprestationer och försöka undvika att hamna i den dyn igen. Ungefär som att titta på gamla bilder från skoltiden.
Jimmys betyg: 3
Kommentar: 80-talets high school-filmer präglades till stor del av Brat Back filmer, och en del andra klassiker som åtminstone till formatet skulle kvala in bland dessa men som saknar den nödvändiga ingrediensen - någon av de åtta unga skådespelarna som på den tiden utgjorde originalmedlemmarna i Brat Pack. Häftigt Drag I Plugget är inte en av dessa även om den innehåller många unga talanger som senare fick sina stora genombrott, Sean Penn, Jennifer Jason Leigh och Judge Reinhold till exempel. Mitt tonårsjag älskade den här filmen och märkligt nog minns jag allt när jag ser om den. Amerikanska förortsungdomar på väg att bli vuxna med allt vad det innebär. En fot i skolan, en annan på extrajobbet. Revolt mot lärarna. Tankarna hela tiden kretsande kring tjejer, helger, fester. Kaféhäng. Filmen lyckas dessutom att kombinera detta med ett stråk av melankoli (som jag inte alls reagerade på när jag var femton eller vad jag var när jag såg den). Den bärande historien är nämligen en oplanerad graviditet som i sig inte känns så dramatisk men i sammanhanget blir rätt känslosam. Tyvärr slarvas den bort något. Dessutom är det en karaktärsfilm med separata historier vilket inte känns så vanligt i den här typen av filmer. Och så bra musik så klart. Jodå, det kändes bra att se den igen.
Originaltitel: The Masque Of The Red Death (1964) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.
Roberts betyg: 4-
Kommentar: Halloweentider. Då blir det pest, terror och satanism i medeltida Italien, där alla talar engelska. Röddöden härjar, bråkstakar fängslas, en ung kvinna från byn hamnar på prinsmaskeradbal och den småväxte arrangerar hämnd för flickvänsslag genom att klä ut förövaren Alfredo till apa och tända eld på honom. Gruvligt. Hemliga rum i vilka man dyrkar. 5-knivsleken med dödsgift. Jag tänker att de stora, ekande skratten bara kan framkallas av att man bär täta masker, som tillåter en att vara uppriktig. Vem var det som sa det, att man inte ska lita på någon som inte har en ordentlig mask, för att den tillåter sanningen att sägas? Prinsen, den förbittrade, demaskeras i alla fall på slutet, hittar sig själv när han rycker undan luvan på den mystiske gästen i rött. Fin scen. Alla utom sex personer dör. Sån var pesten, eller vad det nu var. Ett skräckäventyr baserat på olika verk av Edgar Allan Poe.
Jimmys betyg: 4-
Kommentar: Skräckmästaren Vincent Price in action. Den fantastiska rösten som hörts i både Michael Jacksons Thriller, Alice Coopers Welcome To My Nightmare och som berättaren till Tim Burtons kortfilm Vincent. Förutom mängder av lågbudgetskräckisar är han dessutom känd som uppfinnaren i Edward Scissorhands. De Blodtörstiga följer en fin tradition av brittiska skräckfilmer. Här spelar Price den italienske satanistiske prins Prospero som håller högtidliga hov och maskerader i sitt slott dit han bjuder adel och ståndsherrar. För att hindra pesten som härjar beordrar han att byar ska brännas ned. Dock tar han bondflickan Francesca (Jane Asher) till sitt slott för att inviga henne i satanskulten. Här hamnar även Francescas trolovande Gino och hennes far Ludovico. De utsätts för Prosperos favoritlek, knivleken, en slags rysk roulette med knivar där en är förgiftad. Jag gillar detta. Det är snyggt, smart och underhållande. Inte särskilt otäckt men spännande.
Originaltitel: Mondo Cane (1962) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.
Roberts betyg: 4
Kommentar: Oerhört underhållande om olika kulturella skillnader och fenomen världen över. Som ett enda långt och välredigerat YouTubeklipp. Jag skulle kunna sitta och titta hur länge som helst. Ibland skämskuddigt torr berättarröst, som Helge Skoog i Halv åtta hos mig, ibland känns det nästan som att Kalle och hans vänner önskar smaklig måltid när det bjuds på tillredd hund, ibland tittar jag på nån "shredsvideo" när det är musik. Perfekt till förfesten, för de som sysslar med sånt. Har ingen aning om hur mycket som är - som man säger - på riktigt, men det struntar jag i. Det är bara att bejaka den ding ding dinga världen vi försöker orientera oss i. Mest minnesvärt tycker jag är det lite avbrytande och vardagsvackra avsnittet från Hamburg där folk fyllevinglar hem i vad som är kvar av morgonruset. Hög igenkänningsfaktor och riktigt märkligt, med lite helikoptervy.
Jimmys betyg: 3
Kommentar: Snack mot kameran som för att säga "vi ser dig, du är lika verklig som vi". Sedan följer en global mosaik av människor, situationer, händelser, ritualer tolkade av en sarkastisk och väldigt subjektiv berättarröst. Det blir en blandning mellan både förlöjligande och exotifierande när vi ser Söderhavets barbröstade kvinnor jaga en ensam man i en slags kärleks- och sexualritual eller asiaterna som serverar kor sex liter öl om dagen samtidigt som de ger djuren massage. Ett nytt begrepp introduceras för mig, mondofilm. Det är ett slags dokumentärt berättande om udda eller bisarra fenomen. Hela syftet tycks vara att provocera och uppröra och mondo har senare följts av s.k. snuffmovies eller filmer där verkliga avrättningar visas. Samtidigt är man ärlig med att säga att allt inte behöver vara verkligt eller verifierbart. Jag vet inte vad jag tycker. Lite som att sitta och youtuba en onykter fredagkväll, slösurfa på porrsajter eller klicka på dramatiska rubriker i facebookflödet. Snabba kickar. Omedelbar behovstillfredsställelse. Men samtidigt framkallar det verkligen de värsta sidorna hos en. Det Grymma Livet summeras med att världen är grym och brutal och att det egentligen endast finns en lösning på allt tillkortakommande - kristendom.
