Originaltitel: Black Narcissus (1947) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på DVD hos Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.
Roberts betyg: 3-
Kommentar: Målade höghöjdskulisser, närbildsnunnor och en nästan Robin Hood-lirare i för små shorts ridande omkring på en alldeles för liten ponny. Erotiskt så det förslår. Kolonialmakten flyttar in ett gäng systrar i stenruckel på en vindpinad topp i Himalaya och ska både lära och läka lokalbefolkningen, men istället låter de attraktionskänslor och gamla minnen ta överhand och felbehandlar barn till döds. Oops. Dags att schappa.
Men visst, flera fint filmade scener, där tydligen ca 3 mil från London.
Första gången i livet, som jag minns det, som jag förstår att Christmas är ”Kristusmässa”. Det bara dök ner i mig i och med ett julkort i filmen. Genant.
Jimmys betyg: 3-
Kommentar: Technicolorexplosion i målad Himalayamiljö. Ett sällskap unga nunnor sänds dit av det brittiska imperiet för att starta en skola och ett sjukhus i ett gammalt harem, högt upp bland de blåsiga bergen. Kulturkrocken är absolut och stället framkallar en slumrad sexualitet bland kvinnorna. Det är en vågad film som kittlar mitt intresse men tyvärr blir den alltför överdramatiserad för att överhuvudtaget kännas spännande. Ändå, ett trevligt karaktärsbibliotek; den mediterande gubben under trädet, den lilla generalen, den dansande flickan, de svartsjuka nunnorna och den ridande brittiske agenten eller som en recension på Filmtipset.se säger: "Snusmumriken på gotlandsrusset som skulle vara filmens hunk var den största behållningen". Så mitt i prick.
Originaltitel: Woodstock (1970) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på DVD hos Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.
Roberts betyg: 3
Kommentar: Fullspäckad med mytologiska framträdanden och groovig musik, men som film vet jag inte. Det bästa är de personliga meddelanden som ropas ut från scenen mellan akterna; allt från familjära hjärtattacksbesked till gratulationer gällande barnafödsel, via drogråd och mötesplatsförslag. Och mannen som jobbar med att tömma toaletter. Oerhört stolt över sitt jobb, vilket han ska vara. En ung och nästan tjackpundarlik Joe Cocker vibrerar ut med lite hjälp från sina vänner. Det var bland de bästa numren. Annars känns det som att festivalen aldrig riktigt kom igång. Och så det ständiga malandet om att det är så fantastiskt med att så många människor samlas på en och samma plats, utan bråk (källa på det?). Jag kan inte riktigt känna fascinationen i det. Mycket folk här. Jaha. Ring Guinness rekordbok.
Flera fina sekvenser med split screen duo och triple. Lite Dallaskänsla goes rock n´roll. Och vad hände med Jimis brinnande gitarr?
Skulle hemskt gärna se en uppdaterad version med ”50årsenare”-intervjuer med de som lever och går att få tag på. Och då menar jag besökarna och möjligtvis arrangörerna. Hur såg de på det och hur ser de på det?
Jimmys betyg: 3+
Kommentar: Woodstock Music And Art Fair 15-17 augusti. Den mytologiska bilden av festivalernas festival, urtypen för stora utomhuskonserter och symbolen för det frigjorda 60-talet både bekräftas men samtidigt bleknar en aning efter den här filmen. Det är ett okritiskt tidsdokument som använder massor av ny teknik för att få till en filmisk upplevelse utöver det vanliga, (det fattar jag mest när jag ser allt extramaterial som finns i boxen), men samtidigt brottas arrangörerna med oändliga problem till följd av en underskattning av publiken. 200 000 sålda biljetter blev snabbt till en halv miljon besökare. Artister fick flygas in med helikoptrar. Flygvapnet lejdes in för att släppa ner mat och torra kläder. Bajamajorna räckte inte till. Trafikstockning. Dålig LSD som cirkulerade på platsen. Ett oväder som förvandlade festivalen till ett lerbad. Trots detta hanterade arrangörerna det hela med peace, love and understanding i sina utrop mellan akterna. Hälsningar från föräldrar, efterlysning av läkare som kan hjälpa till med förlossning, uppmaningar att dela på maten och så vidare. Och bland ortsbefolkningen hörs både positiva och negativa röster om den unga generationens leverne men när polischefen ger sitt gillande så måste jag dra på smilbanden. Bland artisterna syns storheter som Janis Joplin, Jimi Hendrix, Crosby, Stills, Nash and Young, The Who, Jefferson Airplane, Joan Baez, Santana och Joe Cocker. Rock, folk, psykedelia, flum. Jag var helt enkelt tvungen att göra en spellista med samtliga artister som spelade.
Originaltitel: Seconds (1966) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet hos Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.
Roberts betyg: 5-
Kommentar: Paranoida, förvrängda inledningsbilder - ett oönskat, utslitet ansikte. Myrstacksmyllret på tågstationen, alla dessa varelser och jag är en av dem. Bankjobb, trist rådgivning, en utflyttad dotter, sporadisk kontakt. Min fru väntar i hemmet, väntar och väntar. På mig, på oss, på islossningen som aldrig kommer. Döda kyssar, separata sängar. En lapp trycks i min hand just innan tåget tar mig dit jag inte vill, en hastig möjlighet ut, en adress, en väg, en riktning. 34 LAFAYETTE ST. Tvekan, kanske nästa gång. Jag får ett samtal från min döde vän. Det finns en chans att börja om. Ett företag, en summa pengar, ett kontrakt. Jag drogas, iscensätts, filmas, utpressas - jag går med på det. 30 000 dollar, en låtsad hotellrumsbrand och transport till kirurgen. Ny kropp, ny plats, nytt liv. Jag är konstnär i Malibu. Jag sketchar och går strandpromenader. Jag har betjänt istället för fru som ansar rosorna. Jag har riktig frihet. Men samma inre tyngd. En dag sitter hon där, på stranden. Nora. Hon frågar havet, hon lever, hon funderar och berättar. I varje människa en nyckel som väntar på att vridas om, låsa upp, befria. Vi åker på fruktbarhetspartaj i vildmarken kring Santa Barbara. Ringdans och druvtramp. Vin och blockflöjt. Stomp those grapes! Folk klär av sig. Jag är ovillig, motvillig, rationell. Påklädd och stel. Plötsligt släpper jag taget, bejakar ruset. Då inträffar den riktiga förlösningen, livet börjar om, på nytt. Född igen i det där kletiga druvkaret, skriker mig in i min nya värld. Fest, glädje, dans, möten, berusning. Lyckan och harmonin blir kortvarig. Snart är jag dekadent, missnöjd även i detta nya, fria, obegränsade. Rör mig genom nya trånga folkmassor, dricker för mycket, börjar prata om mitt hemliga förflutna, bryter tystnadslöftet. Ventilen. Jag åker och hälsar på min fru, min änka. Hon vet inte vem jag är, men hon vet vem jag var. Hon kan äntligen berätta, nu när jag är död. Jag var alltid upptagen med att lyssna inåt, jag levde som en främling i mitt eget hem. Jag försökte säga något, men förblev tyst. Vi levde våra liv i ett artigt celibat, i ett stillestånd, en vapenvila. Jag får höra detta, och jag hör att det stämmer, att det var jag, att det fortfarande är jag. Jag vill ha ännu en ny chans att börja om. Företaget erbjuder, men motprestation krävs. Kan jag föreslå någon? Vet jag någon som vill börja om? Vill jag sponsra? Jag misstänker att det bara kommer fördröja min process. Jag vill födas om nu, direkt. Jag vägrar sponsra, jag vill ha direkt service. Milda leenden, jag läggs på brits, spänns fast, något är fel. En präst, för mycket folk. Sista smörjelsen. En kraniumborr aktiveras. Jag ser mig själv på en strand med min lilla dotter på axlarna. Runt oss springer en hund. Havet i vågor in mot strandkanten. Vi är på väg bortåt. Allt är enkelt.
Jimmys betyg: 5-
Kommentar: Ett erbjudande han inte kan motstå. Att lämna sin känslomässigt fattiga tillvaro och få börja om. Ett nytt liv i en ny kropp. Någon annanstans. "Företaget" kan erbjuda detta och han går med på det. Det trista banktjänstemannalivet med en fru i sängen bredvid kan nu bli ett minne blott. Han lägger sig under skalpellen och vaknar upp som bohemisk konstnär på västkusten. Rik och fågelfri. Strandvilla. Det är fancy parties och hippiefester men inuti finns samma tomhet kvar. Han vill tillbaka. Det här är en en riktigt bra kafkaartad berättelse som förstärks av en fantastisk kamerateknik och ett obehagligt soundtrack. Från den första klaustrofobiska tågstationsscenen till det perfekt utmejslade slutet så finns hela tiden en skruvande känslan av obehag.
Originaltitel: Z (1969) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet hos Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.
Roberts betyg: 3
Kommentar: Alla likheter med verkliga händelser är avsiktliga. Tydligen om mordet på grekiske friidrottsaktive aktivisten Grigoris Lambrakis i Thessaloniki 1963, även om det inte nämns några sådana namn eller sådana platser. Väldigt delikat och rappt redigerad rulle det här, men min vana trogen har jag enorma svårigheter att hänga med. Börjar misstänka att om det är fler än en handfull personer inblandade så saknar jag kapacitet att greppa. Vilken militärgubbe är vilken? Vilken motståndsrörelseperson är vilken? Vilken sida är den här personen på? Vilka sidor finns det överhuvudtaget?
Vid flera tillfällen oerhört snygga "minnen" i form av superkorta flashbacks som uppstår hastigt i alla möjliga situationer, men kanske särskilt hos frun efter att hennes make dött - bilder och fragment som återväcks. Det kan jag ju jämföra med hur "historien" generellt och historien om mordet återskapas olika beroende på vem som minns, och hur någon vill minnas.
Kamikaze - bra namn på en trehjuling.
Jimmys betyg: 3+
Kommentar: "Vi har ju ingen lokal” Allt inleds med jakten på en lokal för det oppositionella mötet i ett fiktivt land, fast alla vet att det är militärjuntans Grekland vi är i. Sedan ett mord, eller en olycka som de styrande vill kalla det. Och sökandet efter sanningen, upprättelsen. Men vems sanning? Händelsen spelas upp olika beroende på karaktärernas mål och syfte. Och så en advokat eller vad han är, The Deputy, som får den delikata uppgiften att reda ut allting. Efter en lite rörig inledning så blir det stundtals väldigt bra. Diskret kamerateknik och intressant dramaturgi. Viktigt politiskt statement.
Originaltitel: The Last Wave (1977) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.
Roberts betyg: 3+
Kommentar: En dream noir down under. Fader Ralph från Törnfåglarna är advokaten som hör och häpna aldrig har sett en gul paprika. Skickligt. Han hamnar i ett snårigt fall med aboriginer anklagade för ett mystiskt mord. Sakta men säkert börjar han ana oråd och misstänker att jorden och kanske universum vad vet jag är på väg mot systemkollaps, samtidigt som de mer rutinerade säger read my lips: det pågår ingen organiserad stamverksamhet i stadsmiljö. Det känns nästan lite twinpeakskt emellanåt med drömmar, ugglor och strecksymboler. Drömtid, vintertid, normaltid - alla lika kluriga att hålla reda på. Ner i underjorden, i kloakerna, i de undermedvetna kulvertarna, gör upp med motståndet, renas och spolas ut på stranden. Skåda vågen, den enorma. Är den verklig, är den på väg? Ännu en gång? Apokalypsen sker alltid inombords.
Jimmys betyg: 3-
Kommentar: Märkvärdig thriller mellan dröm och verklighet. Ett mystiskt dödsfall bland aboriginerna som ingen vill prata om. En advokat med mardrömmar. Märkliga väderfenomen. Syner om den förestående apokalypsen. Och så Mulkurul. “Who are you? Are you a Fish? Are you a Snake? Are you a Man? Who are you? Are you Mulkurul?” “Yes.”. En obehaglig dialog mellan aborigin Charlie och advokaten David. Och så ner i underjorden, in i det innersta, i uppgörelsen med sig själv. På slutet. Tsunami. The end. Det är inte varje dag man får höra didgeridoosoundtrack.
-->
Originaltitel: Bigger Than Life (1956) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.
Roberts betyg: 3+
Kommentar: James ”Munbloss” Mason är läraren Ed som även i hemlighet extraknäcker som taxiväxlist för att få svarta siffror i budgeten. Tillsammans med frun Lou (Barbara Rush) och deras barnskådespelande son lever de ett kärnmjölksfamiljeliv i ett hus med posters föreställande italienska städer på väggarna; Rom, Bologna och Florens. Även London finns med på ett hörn, med Themsen liksom tecknad såg det ut som. Horribelt. Ed plöjer på, men envisa smärtor som en dag däckar honom visar sig vara nåt oroväckande och dödligt. Ett halvår kvar att leva. Din klocka är fem i tolv. Läkarna ger honom möjligheten att testa en ny pryl: kortison (tydligen uppfunnet på 30-talet läser jag mig till). Det visar sig vara rena mirakelmedicinen. Ed blommar som aldrig förr, undervisar med ny kraft, kör ett Pretty Woman-race i exklusiv klädbutik med frugan och hårddrillar sonen i långpassningarnas ädla konst. Hemmalivet går som på räls. Hushållsassistenten får jobba hårt. Men så kommer kollapsen. Spegeln spricker, krackelerar fullständigt. Ed börjar överdosera, självmedicinera kan du säga. Han traskar steg för steg in i ett kontrollerande skräckvälde med massiva humörsvängningar och börjar skuggdominera både son och fru vilket får mig att tänka på Ivan Den Förskräcklige. Psykosen eskalerar, tar sig till slut bibliska proportioner och kulminerar i att Ed vill lajva Abrahams prövning på berget. Sonen ska få smaka på saxen, tycker Ed. In genom dörren kommer släkting och det blir fight till tivoli-tv, trappan rämnar och Ed knockas. Efter gigantiska mängder sömn och avgiftning vaknar Ed på sjukhuset, omringad av läkare och sina älskade. "Släck solen”. Allt ska bli bra igen, det gäller bara att hålla sig till ordinerad dosering.
Intressant och välspelat om familjepress och medicinering. Tänker på dagens vaccindebatter och olika syner på antidepressiv medicin.
Jimmys betyg: 4-
Kommentar: Ett präktigt, småborgerligt, mamma-pappa-barn-liv sätter kulissen för detta melodram. Men bakom den bridgespelande fasaden finns något som skaver och plågar. Pappa Eds hemliga extraknäck vittnar om att det som verkar vara för bra för att vara sant antagligen är det. Sjukdom, ekonomiska bekymmer och medelålderskris döljs och förnekas tills det inte längre finns någon återvändo. Ed faller ihop och får beskedet att han snart kommer dö. Det finns dock ett sätt att bromsa den ödesdigra utgången - det nya läkemedlet kortison. Det är dock viktigt att det tas i ordinerade doser och med största försiktighet. Ed blir snabbt beroende av detta och stoppar i sig mer än vad som är nyttigt för honom. Och för familjen. Till en börjar utvecklar Ed en slags manodepressivitet men ett fortsatt slarvande med medicinen gör att han blir en otrevlig, temperamentsfull patriark med storhetsvansinne. Pojken pressas hårt i både skolarbete och idrott och frun får sig också en släng av sleven när hon anklagas för att vara otrogen med Eds bror. Eds förakt mot sig både sig själv och samhället kulminerar när han som enda utväg ser att döda sin son för att rädda honom från den depraverade värld han själv befinner sig i. Bakom spegeln är en överraskande intressant film med många speglingar till nutiden. Den räds inte att ta i de svåra medicinska frågorna och samtidigt kritisera den stereotypa mallen för familjeliv och småborgerlighet.
