Filmen sågs på TriArt av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och på internet av Robert på Storkgatan 4 D i Göteborg.
Kommentar: Brasilianskt fängelse. William Hurt är transpersonen Luis Molina som gör tid på grund av hanky panky med minderåriga. Raúl Juliá är vänsterrevoltören Valentin Arregui som fängslats och torteras för sina åsikters och handlingars skull. De båda delar cell och för att få tiden att gå och för att lindra Arreguis våndor berättar och beskriver Molina romantiska scener ur en verkar det som nazipropagandafilm. En film i filmen således. Men faktiskt också en film i filmen i filmen, eftersom det även i nazifilmen visas en film. Mycket film för pengarna. Och en bajstorkarscen som känns både ovanlig och rörande. Och obekväm, så den fastnar.
Efter ca halva filmen får jag reda på att Molina egentligen går fängelseledningens och typ underrättelsetjänstens ärenden i det att hon förser Arregui med i sammanhanget lyxmat och omvårdnad. Ju snabbare Arregui snackar, desto fortare kommer Molina ut utanför gallren, murarna. Här en snabb sekvens där en boss av nåt slag väser i en telefonlur angående vikten av att hitta en karta: ”Nothing else matters!” och jag kan på flera minuter inte sluta tänka på att när filmen gjordes hade nog Metallica inte ens vågat börjat fantisera om rockballader. Samtidigt blir bandet mellan de båda fångarna starkare, intimiteten intimare med bekännelser och ljusutblåsarsex och till slut går Molina med på att ta med ett meddelande ut till Arreguis aktivistpolare. Deckarfilm nu på slutet, telefonkiosk, hemliga möten, pang pang, öppna ytor, skrikande däck och folksamlingar vilket blir en ordentlig kontrast till den inneslutna cellmiljö som varit stora delar av filmen. Molina vräkt på tippen och Arregui ror sönderslagen iväg i ett hyperromantiskt morfinrus, ut med ekan och egentliga älsklingen Marta, den han alltid drömt om, aldrig kunnat glömma, ut på vattnet, bort och iväg.
Väldigt välgjort, det med de parallella filmerna som beskriver ungefär samma skeenden om förälskelse, svek och hemlighetsmakeri. Jag letar ibland efter Molinas anledning till att så att säga offra sig på slutet. Det enda jag hittar är att hon sitter vid sin sovande mamma och säger nåt i stil med: ”Det är dags för mig att ta hand om mitt eget liv. Jag tror att du förstår”.
Tur att inte jag var mamman, för jag förstår inte riktigt.
Jimmys betyg: 4
Kommentar: Ett intimt kammarspel i ett brasilianskt fängelse. Transpersonen Molina delar cell med den maskuline revolutionären Arregui. För att få tiden att gå men även, vilket man förstår efter ett tag, för att skapa förtroende och intimitet mellan de två så återberättar Molina i detalj en klassisk film om kärlek och svek mellan en fransk sångerska och en nazistisk officer under andra världskriget. Molina har nämligen fått fängelseledningens löfte att få strafflindring om hon kan ge dem uppgifter om Arreguis politiska företeelser och genom den allt intimare relation de får så öppnar sig Arregui mer och mer. När filmen plötsligt tar en vändning och övergår i dramatiska biljakter och hemliga samtal utanför fängelset så hänger jag inte längre med. Förråder Molina sin cellkamrat? Försöker hon rädda honom? Tack och lov är denna episod endast en liten del av filmen för den stora behållningen sker i spelet mellan de två, inuti cellen. Det är ett fantastiskt skådespeleri och ett finstämt drama som ställer frågorna - vad kommer först, kärleken eller kampen, njutning eller förändring, fantasi eller verklighet? Burt Lancaster skulle ha gjort rollen som Molina. Känns skönt så här i efterhand att det ändå blev William Hurt. Lancaster tackas dock i eftertexten. Oklart varför.
No comments:
Post a Comment