Filmen sågs på internet av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Halsviksporten 3 på Styrsö.
Roberts betyg: 3
Kommentar: Den sista av fyra filmer i boken signerade Rainer Werner Fassbinder, och den enda där han själv medverkar som skådespelare. I Frihetens Nävrätt gör han huvudrollen Fox, en lågavlönad tivoliarbetare som vinner femhundratusen Mark på lotto. Vinsten gör honom attraktiv i de mer välbärgade lägren, och han blir involverad med Eugen som sakta och säkert dränerar Fox på både pengar och värdighet. Några fula familjeföretagsavtal, svindlande affärer och en lyxfällelivsstil senare ligger Fox i slutscenen åtminstone medvetslös, förmodligen död via piller, i en tunnelbanenedgång. Han muddras av några ynglingar och lämnas åt sitt öde där på stengolvet; utfattig, övergiven och oälskad. Can´t buy me love.
Nya tyska filmen minsann, det finns lite nya vågor lite överallt, och med jämna mellanrum. Med jämna mellanrum även ganska ojämnt skådespeleri av särskilt Fassbinder i den här rullen upplever jag, och det är nog därför jag inte hamnar högre i betyget. Ibland extremt stelt, och då menar jag inte att det kanske är en stel situation som eftersträvas, för den kommer liksom på köpet varannan gång. En av höjdpunkterna är definitivt när vår vän ”Mr Schwanz Kaputt” (El Hedi ben Salem) från Rädsla Urholkar Själen gör come back i Marrakech.
Dock säreget på Fassbindervis, man kan liksom känna att det är hans film. Människan, trasig i sin längtan och strävan efter bekräftelse, all bissniss att hålla reda på, egenbedrägeriet och så de som inte drar sig för att lura skjortan av varandra. Vardag här på planeten, går i gamla och nya vågor.
Nya tyska filmen minsann, det finns lite nya vågor lite överallt, och med jämna mellanrum. Med jämna mellanrum även ganska ojämnt skådespeleri av särskilt Fassbinder i den här rullen upplever jag, och det är nog därför jag inte hamnar högre i betyget. Ibland extremt stelt, och då menar jag inte att det kanske är en stel situation som eftersträvas, för den kommer liksom på köpet varannan gång. En av höjdpunkterna är definitivt när vår vän ”Mr Schwanz Kaputt” (El Hedi ben Salem) från Rädsla Urholkar Själen gör come back i Marrakech.
Dock säreget på Fassbindervis, man kan liksom känna att det är hans film. Människan, trasig i sin längtan och strävan efter bekräftelse, all bissniss att hålla reda på, egenbedrägeriet och så de som inte drar sig för att lura skjortan av varandra. Vardag här på planeten, går i gamla och nya vågor.
Jimmys betyg: 3+
Kommentar: Vi stannar kvar i samma år, 1975, och fortsätter de homoerotiska inslagen från förra filmen. Nu handlar det om klass, om kön och om Franz "Fox" (Rainer Werner Fassbinder själv) som efter en lottovinst tar klivet från gatan in i de finare salongerna. Det passar honom inte alls blir han till slut varse men innan dess hinner han bli både förälskad och grundlurad. Föremålet för hans förälskelse är den snobbige Eugen (Peter Chatel) som först tycks lite underlägsen och imponerad av den streetsmarta Fox' hårda attityd. Relationen dem emellan växlar snabbt och Eugen visar sig snart vara ett riktigt litet arsel och slutligen ligger Fox, heartbroken, pank och livlös, i tunnelbanan. Jag gillar den sköna atmosfären i filmen, den skickliga beskrivningen av klasskonflikt, den individuella kampen i ett kapitalistiskt samhälle. Jag gillar Fox' protester, ibland tysta och sublima, ibland extremt utåtriktade. Jag gillar scenen i Marrakech när Hedi ben Salem (Fassbinders riktige älskare) plötsligt gör entré igen - lika oväntat som fullständigt självklart. Trots detta så är det något som skaver genom filmen, kanske är det tempot, kanske är det ett haltande skådespeleri. Sammantaget så är det trots allt en schysst frullerulle som definitivt har sin plats i boken.
No comments:
Post a Comment