Filmen sågs av Jimmy på DVD på Green Garden Av. de Tenerife, 4 i Playa del Inglés, Gran Canaria och av Robert på internet på Halsviksporten 3 på Styrsö.
Kommentar: Mästaren av djupfokus, filmfotografen Gregg Toland har vi kollat in tidigare i Citizen Kane, Vredens Druvor och Svindlande Höjder. Kanske nån mer? Anledningen att jag överhuvudtaget lade märke till det var en scen där två personer står och pratar med varandra över disk, och långt bak och uppåt väggen ser man genom ett fönster chefen för affären sitta och räkna på vad han nu räknar på. Fokus hela vägen.
Och fokus blir det genom hela filmen, trots de närmare tre timmarna. Oerhört flyt och fin struktur i berättandet. De tre soldaterna som kommer hem från olika ställen men med lika upplevelse; vad gjorde vi egentligen? De har knappt sett nåt, inte lärt sig nåt. De där hemma vet mer än de som varit ute i fält. Särskilt intressant är Homer som blivit av med båda sina händer och fått dem ersatta av två krokar. Inte bekvämt för någon inblandad. Han säger: ”antingen stirrar de på handkrokarna, eller så stirrar de bort från dem”. Homer vänder sig inåt, sluter sig. Vill klara sig själv och på egen hand utan medömkan. Fred har en väntande fru som verkar ha ägnat sig åt lite sidstepping när han var borta. Hon säger också vid nåt tillfälle i filmen att: ”it´s murder on the dance floor”. But you better not kill the groove, dj, vill jag ju bara fylla i där. Men det gör jag inte, annat än i huvudet, eftersom jag ser filmen själv. Fred och frun går skilda vägar och Fred fastnar för Als dotter Peggy istället. Al kommer hem till kärnfamiljen - fru, dotter och son - och är så rastlös att han nästan direkt vill ut och partaja. Sagt och gjort, men sonen blir av nån anledning inte medbjuden. Han dyker upp väldigt hastigt igen morgonen efter, men sen är han mystiskt försvunnen resten av filmen. Märkligt. Nåja, det blir för de tre hemkommarna och deras närstående att försöka anpassa sig. Nya jobb, nygamla jobb, nya relationer, gamla minnen och mardrömmar som ska hanteras. Jag tycker filmens största styrka är hur den så smidigt pendlar mellan de olika sammanhangen, när de löper nästan parallellt. Detta är kanske som tydligast när de tre just har kommit hem och hur de ger sig ut på stan på olika vis och till sist sammanstrålar på samma ställe. Men även därefter känns det dynamiskt i berättandet. Lite längre nedslag hos varje person, hur går det för den och den. Aldrig tråkigt eller utdraget, och då är det ändå på slutet till och med en barnkör som sjunger massor av text till "Here comes the bride” när Homer och Wilma gifter sig. Bakom ryggen på dem kysser sig Fred och Peggy in i eftertexterna och till ett långt och lyckligt liv tillsammans, utan krig, bomber och granater. Eller?
Jimmys betyg: 4
Kommentar: De Bästa Åren är ett fint drama om tre homecoming soldiers från andra världskriget, Al, Fred och Homer. Klassperspektivet är bland det mest intressanta där kaptenen Fred återvänder till sitt lågstatusliv medan sergeanten Al återfår sitt högt uppsatta jobb på banken. Homers öde känns äkta och gripande när han, efter att ha förlorat båda sina händer i kriget, kämpar för att hålla fast vid och förhålla sig till sin flickvän Wilma. Fred å sin sida kämpar för att tillgodose sin krävande flickvän medan han faller för Als dotter. De nästan tre timmarna har ett behagligt tempo och en tät och sammanhållen berättelse som aldrig blir ointressant. Visserligen är det sentimentalt och vänskapen mellan de tre veteranerna är rörande men den är övertygande och mycket fint spelad. Kvinnorna i filmen tycks dock finnas för att på olika sätt utveckla männens karaktärer. Inget ovanligt i och för sig när vi betar oss igenom filmhistorien men ibland blir det mer uppenbart än annars och efter snart 1000 filmer så känns det ganska tröttsamt. Jag misstänker att det får bli en feministisk filmfasta när det här projektet är slut.
No comments:
Post a Comment