Filmen sågs på Bluray hos Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund.
Kommentar: Paris, Montmartre, 1942. Tysk ockupation, bränslebrist och stor efterfrågan på kulturella etablissemang av både värmeskäl och kanske för att hålla kampen vid liv. Visst är det hon? tänker jag tidigt och en bra bit in i filmen. Och visst är det hon, visst är det Catherine Denevue som vi har sett i många filmer tidigare, bland andra Paraplyerna I Cherbourg och Repulsion. Och hon är stabil i rollen som ställföreträdande teaterföreståndare, hoppat in istället för jagade judiske maken som gömmer sig i källaren och följer repetitionerna genom ventilationssystemet. Plats på scen också för euorpolitanen Gérard Depardieu - Ryssland, Belgien, Montenegro - var hör han hemma? I filmen ung, elegant och välmående; passar mycket bra ihop med Denevue. Och tydligen finns det en attraktion från hennes sida, det får jag reda på väldigt sent. Det flög mig om inte helt över huvudet så i alla fall i hjässhöjd. Det är maken i källaren som berättar det, och då tänker jag att det hade ju gärna fått vara lite tydligare, för då hade jag nog upplevt filmen som innehållande lite mer nerv än vad jag gör nu. Triangeldrama och så vidare. Det är en pjäs in the making, och det är ett letande efter källarmannen, men det är också en ganska lång film och ibland undrar jag vad som egentligen driver den framåt. Nå nå, det är franskt och det är teater och nazister och det ger mig en blandning av ’Allå, ’allå, ’ emliga armén och hyfsat nyligen sedda Att Vara Eller Icke Vara. Och så dyker den gamla kollodängan Bär ner mig till sjön upp från nästan ingenstans, som visar sig vara en oerhört välanvänd och intensivt inspelad sång med originaltiteln Bei mir bist du schön och som såg dagens ljus redan 1932. Kumbaya all over the place.
Jimmys betyg: 3
Kommentar: Truffaut skulle göra en trilogi om olika konstformer. Den första var Dag Som Natt från 1973 om filmen som konstform. Den är med i boken. Den andra filmen var Sista Tåget där temat är teaterkonsten. Sen tog det slut. På teatern i Montmartre under den tyska ockupationen gömmer sig den judiske teaterdirektören i källaren medan hans fru (Deneuve) styr och ställer våningen ovanför. Där finns även den frilansande manlige skådespelaren (Depardieu) som i en dåtida #metoo-kampanj aldrig hade klarat sig undan. Tydligen finns det ett ömsesidigt intresse från Deneuve vilket är så sublimt och osynligt att det är närmast omöjligt att förstå. Där finns en mängd nazister, lycksökare och annat löst folk som livar upp handlingen som till en början känns lite torftig. Filmen växer dock med handlingen och den lämnar kvar en upplyftande och rätt skön känsla till slut.
No comments:
Post a Comment