Tuesday, December 12, 2017

Nr 692: Ukigusa

Originaltitel: Ukigusa (1959) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet av Jimmy på Thoméegränd 24 B och av Robert på Halsviksporten 3 på Styrsö.


Roberts betyg: 4

Kommentar: Ozu, regissören med låg tyngdpunkt i bildspråket. Stilla grodkamera, repliker rätt in i bild, som att man sitter mitt i korselden. Ukigusa, som på engelska heter Floating Weeds, är en remake av Ozus svartvita stumfilm från 1934, Ukikusa Monogatari, på engelska A Story Of Floating Weeds. Färg och ljud adderat alltså, 25 år senare. Bra argument för en remake - inte alltid det känns lika självklart. Upp i skallen dyker Den Allvarsamma Leken som jag tyckte var fantastisk i 70-talsversionen (och då är även det en remake), men sen såg jag Augusts version från 2016 och tänkte jaha, eh varför?
Men det är ju inte därför vi är här, utan nu ska vi tassa runt i kimonos och mjuka tofflor, ibland med en liten handduk på huvudet. Reseteatern kommer till byn, och med den undanhållen information om hur familjekonstellationen egentligen ser ut. Dessutom svartsjuka i kvadrat när den dalande stjärnan hälsar på gammflamman, vilket föranleder dumpade älskarinnan att fixa dejt innehållande sonen och unga skådespelerskan. Dramatik mellan, bakom kabukidramat. Vad kan det resultera i annat än en upplösning greek style, där fadern och sonen slåss i affekt och där fadern, högst oväntat för mig, drar vidare med älskarinnan för att starta om. Jag trodde nog det skulle bli till att slå ner pålarna med gammflamman, de verkade ju trivas så bra ihop där de satt och sippade ljummen sake. Men så är det, på film kan allting hända. Ut på vägarna igen.

Jimmys betyg: 4

Kommentar: Andra filmen som vi ser signerad Yasujirō Ozus. Den förra filmen Föräldrarna var ett finstämt porträtt, lugnt och behagligt. I Ukigusa så är stämningen en annan. Det svartvita har ersatts av en pastellskala som drar tankarna till bland annat Paraplyerna I Cherbourg eller amerikansk Technicolor. Fortfarande är det en stilla kamera. Inga åkningar, inga zoomningar. Varje scen blir ett litet konstverk. Men det är framför allt temperamentet som skiljer den här filmen från den förra. Den sprakande mustigheten. Den turnerande skådespelaren som återkommer till familjen och pojken, ovetandes att han är mannens son. Den kvinnliga kollegans svartsjuka. Det frustrerande familjedramat. Asien fortsätter att leverera.

No comments:

Post a Comment