Filmen sågs på DVD av Jimmy på Rådhusgatan 64 B i Östersund och av Robert på Halsviksporten 3 på Styrsö.
Kommentar: Eldflugan, denna bioluminicerande skalbagge, som symbol för livets förgänglighet. En storebror och en lillasyster i en skyddsrumsgrotta i närheten av Kobe 1945. Jag antar att de amerikanska eldbomberna som strategiskt släpps över trä- och halmhusen är en replik på vad vi såg i Härifrån Till Evigheten? Om det sägs det inte mycket i filmen. Nån gång bara nämns ”amerikanerna”. Det är överhuvudtaget inte mycket krig i denna, som det står lite överallt, ”antikrigsfilm”, förutom flygbombssekvenserna. Regissören själv, Isao Takahata, menar att det inte finns något alls i filmen som är antikrig. Men vad vet han. Istället säger Takahata i en intervju att han är förvånad över att storebrodern Seita inte fick mer kritik av publiken med tanke på hur han väljer att hantera svårigheterna som uppstår i och med bombningarna. Han vill inte hjälpa till med arbete, inte med hushållet och när hans moster (eller faster?) uppmanar honom att skärpa till sig lämnar han tillsammans med sin lillasyster och flyttar in i en grotta. Där fortsätter de leva som om det inte var nån ko på isen, säljer döda mammans tyger för att få pengar, och när tygerna är slut börjar Seita istället stjäla mat från de lika utsatta grannbönderna. Maten före moralen. Men maten räcker inte, och till slut är lillasyster Setsuko så undernärd att hon börjar hallucinera och blir allt svagare. Hon dör i grottan och Seita kremerar hennes kropp i en fantastiskt fin scen där dag blir kväll blir natt och Seita lägger de små benresterna i en karamellburk som har hängt med genom hela filmen. Kort därefter dör även Seita på en tågstation och som jag förstår det möts de båda syskonen efter döden och allt får färg igen.
Eldflugornas Grav är oerhört vackert sorglig. Syskonens tillvaro som liksom hela tiden rör sig mot utmattning, utarmning. Storebroderns frustration hos läkaren när han inte får hjälp att hjälpa sin allt svagare lillasyster. De mjuka, nästan vattenfärgiga bilderna. Helt klart en favorit i animégenren.
Jimmys betyg: 5-
Kommentar: En film som gör ont. Som sätter sig som en hulkning i halsgropen redan från början. Och där blir den kvar. Animationen är ljuvligt vacker men känslomässigt påfrestande. Sentimental men uppriktig. Otäck men ärligt levande. Med döden hängande som mörka skyar. Japan 1945. Krigets tysta offer. De föräldralösa barnen. Samma som idag. Den här upplevelsen glömmer jag aldrig.
En av de dystraste och finaste tecknade filmerna jag någonsin sett.
ReplyDelete