Filmen sågs på Youtube av Jimmy på Rådhusgatan 64 B i Östersund och av Robert på Halsviksporten 3 på Styrsö.
Kommentar: Friluftsteatern ger: Ceddo - en kostymdramatisk religionskomedi på kolonien.
Medverkande:
Kolloföreståndaren: Fransmannen (langar fulsprit till ockerpriser, annars helt tyst).
Konfirmationsledaren: Prästen (drömmer om fulla hus i bastkyrkan på sin egen begravning, annars helt tyst).
Huvudkolloledaren: Imamen (radbandsbeordrar nya regler på kollot, hans tur nu).
Övriga kolloledare: (hejar på Imamen, annars hänger de mest i cabrioletmoskén och inväntar östliga vindar).
Före detta Huvudkolloledare: Kungen (trött på knopar och lägereld, vill ha skrivbordstjänst de sista åren).
Kollobarnen: Ceddo (tycker nya ledarna är sjukt mossiga, vill leka som de gjorde med gamla ledaren, Kungen).
Kollopraktikant: Prinsessan (gangstergrabbarnas våta dröm).
Ringmöten på gården. Vem ska lyda vem, och varför? Röda vita rosen, men sen ska vi ut och bränna grannbaracken.
Musik: Cut ups från actionscenerna i Mitt Namn Är Shaft.
Jimmys betyg: 3+
Kommentar: Senegalesisk religions- och byhistoria på två timmar. Byns ceddo (krigarklass, ofrälse) hotas av lite allt möjligt - katolicism, kolonialism, islamism, slavhandel. Jag förstår att de blir förbannade. En prinsessa rövas bort och hålls som gisslan. En hämnd för att kungen flirtar lite med den vresige imamen som intagit byn med sitt följe. Flera försök att frita prinsessan misslyckas. Samtidigt hålls öppen debatt på torget. Det anklagas hit och dit, argumenteras och motargumenteras. Stämningen är minst sagt upprörd. Imamen radar lugnt upp den nya ordningen. Kungen känns lite pressad. Sen utbryter nåt slags inbördeskrig vilket jag inte alls fattar. Prästen dödas visst och kyrkan bränns ner. Även kungen får sin del av mordvapnen. När prinsessan återkommer till byn så är alla i full färd med att få sina nya muslimska namn. Det gillar hon inte så hon skjuter imamen. Bara så där. Inga krusiduller där inte. Sen är det slut. Allt sker liksom en ordning och i ett tempo som i min bok bryter mot ganska många av traditionella filmers konventioner. Här är det liksom rakt på sak. Inga undermeningar. Inget överflöd. Det som på något sätt bryter lite mot filmens berättelse är musikvalet. Men även det är briljant och elegant då regissören Sembène använder sig av amerikansk afromusik och negro spirituals, ett intressant grepp då historien kommer att visa det tragiska öde som väntar dessa människor.
No comments:
Post a Comment