Filmen sågs på DVD hos Jimmy och Frida på Rådhusgatan 64 B i Östersund.
Kommentar: Radarparet Wim Wenders och Robby Müller slår till igen. Efter lite Rainman-vibbar (fåordig, nyss funnen åker bil med brorsan för att förstnämnde vägrar flyga) återförenas Travis (Harry Dean Stanton) med sin son Hunter (Hunter Carson) efter fyra år isär. Ingen vet varför Travis har varit borta, och under tiden har hans bror och dennes fru tagit hand om Hunter. Mamman till Hunter är även hon spårlöst borta. Långsamt och med baby steps börjar Travis och Hunter närma sig varandra, bland annat med hjälp av gamla Super8-filmer, där även Hunters mamma Jane (Nastassja Kinski) figurerar. Det hela går bra, tills Travis bestämmer sig för att leta upp Jane. Travis tar med sig Hunter till Houston. Vid en bank-drive in hittar de Jane och följer efter henne till hennes arbetsplats på en peep showklubb. Hunter får vänta i bilen och inne i vad som blir ett slags biktbås med en ruta emellan dem berättar Travis och Jane, som det verkar för första gången, för varandra hur deras förhållande från början var fantastiskt för att med tiden barka åt skogen och sluta i total katastrof, vilket gjorde att de båda drog åt varsitt håll. Oerhört bra scener där med spegelglas och lågmälda röster genom telefonlurar och mikrofoner. Ytterst intimt avstånd. När luften är rensad lämnar Travis av Hunter hos Jane och drar vidare i livet. Jag blir oerhört provocerad av det slutet. Vad fan, liksom. Men det kanske är bra, att bli provocerad. Jag kan liksom inte identifiera mig med Travis beslut överhuvudtaget, annat än som en flyktig tanke när det är som djävligast, eller i alla fall bara som en tanke. Men att göra verkstad av det, att lämna sitt barn som man nyss connectat med efter att ha lämnat det en gång tidigare, utan någon av för mig synlig anledning annan än ren egoism känns halvfett. Tur att det bara är film. Sånt där händer inte i verkligheten. I verkligheten mår alla bra efter ett tag och blir vänner och ihop igen. Och Hunter blir en fin människa, demokratisk, tolerant, solidarisk och vidsynt. När han blir vuxen hjälper han andra i samma situation. Han blir socialarbetare, låter bygga en liten ranch där på tomten i Paris, Texas där Travis och Jane kan badda sina sår och hitta tillbaka till varandra.
Jimmys betyg: 5-
Kommentar: Två och en halv månad senare. Kanske trodde jag att den skulle landa i mig, formulera sig själv på något klokt sätt. Men det är fortfarande lika svårt, kanske ännu svårare, att kommentera Paris, Texas. En roadmovie om längtan. En oförutsägbar historia om familj som enas, eller splittras. Om ett samhälle som förenar, eller alienerar. Om en vandring från ett hem, eller mot ett hem. Wim Wenders förenar sin europeiska estetik med amerikansk filmkonvention och till Ry Cooders ödesmättade gitarrtoner och Robby Müllers underbara landskapsfoto placeras vi direkt i filmens handling. En man, Travis, kommer gående genom Texas utan att vi vet varifrån han kommer och utan en vilja att sluta gå. Där har vi filmens driv. Dess lugna tempo. Jag lutade mig tryggt tillbaka i soffan med vissheten att det här kommer bli bra. Mot slutet av filmen med spegelglas i ett peepshow-bås som skiljer Travis från Jane får vi hans historia. Och hennes. Och berättelsen som letat sig fram genom ökenlandskap, små och stora städer, genom sydstater till västkust och tillbaka igen, genom den amerikanska drömmen och mardrömmen fastnar i mig i det där båset. Till sorgen, uppgivenheten och försoningen. Det är rörande men samtidigt alldeles perfekt balanserat. För mig hade filmen kunnat få sluta där. Med ett tomt bås. Någon som väntar. Ett barn någonstans. På ett hotellrum.
No comments:
Post a Comment