Originaltitel: Beat The devil (1953) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på DVD av Jimmy på Clarion Collection Hotel Helma i Mo i Rana och Robert på Utlandagatan 2 i Göteborg.
Roberts betyg: 3
Kommentar: Uranfars i italiensk kustby med Humphrey Bogart, som jag i och för sig tycker ligger i lä skådismässigt i den här rullen där kvartetten Morley, Lorre, Underdown och Barnard är den stora behållningen. De fyra känns som ett delikat destillat av filmhistoriens alla kufar och skumraskare; den både kroppsliga och sinnliga variationen dem emellan håller ihop den här filmen som ett skrattkitt. Favoritreplikören är O´Hara (Lorre) som levererar godbit på godbit, exempelvis: ”Time. Time. What is time? Swiss manufacture it. French hoard it. Italians squander it. Americans say it is money. Hindus say it does not exist. Do you know what I say? I say time is a crook.”
I övrigt lite svårt att hänga med i svängarna i vanlig ordning, liksom bilen som kallepåjulaftonkör av sig själv ner för serpentinvägarna och sen i filmens absolut mest imponerande scen slowmovoltar 360 ner i vattnet. Helt makalös scen, och jag skulle gärna veta mer om hur den gick till att genomföra. Det är ju verkligen inte så att den var nödvändig för varken handling eller estetik. Det hade gott och väl räckt med ut genom muren och kanske en liten explosion eller liknande. Men här blev det andra bullar.
På slutet över till Afrika och allra sist punchlinjen som bara fick mig att höja på ögonbrynen i besvikelse. Jaha, liksom.
Jimmys betyg: 3+
Kommentar: När jag läser på lite så känns det som att förutsättningarna skulle vara mycket goda för en film i min smak; en samproduktion utanför de etablerade filmbolagen vilket vittnar om en större konstnärlig frihet, manus av Truman Capote, regi av John Huston (som så här i efterhand ändå har gett mig en del sköna filmupplevelser) och en karaktärsduo bestående av Peter Lorre och Robert Morley. Partnerbytet mellan Billy (Humphrey Bogart), hans fru Maria (Gina Lollobrigida), samt semesterparet Harry (Edward Underdown) och hans fru Gwendolen (Jennifer Jones) är en bihandling men ger filmen en vågad fräschör. Trots uppställningen och trots att filmen vågar ta ut svängarna emellanåt är är det något som skaver. Kanske svänger den lite för yvigt för att kunna nå sin fulla potential. Kanske är det helt enkelt lite för mycket fars för min smak. Längden, tempot och kvickheten gör ändå Skälmarnas Marknad till en liten godbit, en liten kaka man kan unna sig till förmiddagskaffet.
No comments:
Post a Comment