Filmen sågs på Internet av Robert på Residensgränd 19 och Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.
Kommentar: Robert J Flaherty verkar ha hållit på ett tag; förutom att han gjorde en av de tidigare filmerna i boken - Nanook, Köldens Son från 1922 - så var han även inblandad i filmen Tabu från 1931. I Nanook var det inuiterna, i Tabu var det öborna i Söderhavet, och nu i Livet I Louisiana är det dags för ett nedslag i södra USA. Min enda relation till Cajun har hittills varit kryddan i skåpet och nån avmätt referens till musik, men det är som vanligt charmen med det här projektet; ständigt nya överraskningar och den ständiga insikten att jag inte har en aning om någonting. Och det roliga med den här rullen, läser jag mig till, är att den av någon anledning aldrig slipper epitetet dokumentär i varierande form, trots att det inte finns någonting som tyder på att det skulle finnas ett sådant syfte, i alla fall inte från filmskaparen själv. En historia från Louisiana liksom.
En pojke glider runt i sin lilla fiskebåt tillsammans med en tvättbjörn. Riktigt soft. Det byggs en oljerigg i närheten. Inga problem. Pojken hälsar på och vi får se hur det går till när det borras efter det svarta guldet. Och här kommer scenerna som jag minns bäst från filmen; de när arbetarna slänger den där kedjan runt den snurrande borrpålen. Det är ju exakt så som det går till i någon av de där realityserierna om oljedrillning i USA. Jag fattar inte varför de gör det, men jag antar att det är viktigt eftersom de verkar ha gjort det i typ 70 år. Sen kommer gasfickan med lite dramatik, men annars är det rätt soft på den fronten. Det är mest alligatorn som är hotet. Kanske ska den symbolisera intrånget från oljepengarna i idyllen? Och att pojken med familj inte inser vad som håller på att hända, att exploateringen precis har påbörjats? Alla verkar nöjda i alla fall. Gött. Jag vet inte vad det har med Cajun att göra, men det var kul att se oljeborrningen. Svettigt, smutsigt och anspänt. Precis som på tv.
Jimmys betyg: 3-
Kommentar: Efter drygt åtta år i det här projektet så har jag blivit helt övertygad om att dokumentärbegreppet är fullständigt urvattnat. Att det används slentrianmässigt. Att precis vad som helst kan kastas in under epitetet. Docufiction. Docudrama. Docusi och docuså. Hej. Nu ska vi skildra hur cajunlivet i Louisiana var under 40-talet. Här bor en pojke med sin mamma och pappa. Pojken har en tvättbjörn som husdjur och tillbringar dagarna vid bayoun där han fiskar, paddlar kanot och jagar. Han aktar sig också för den stora alligatorn som simmar omkring och sätter skräck i omgivningen. Det stora oljebolaget hälsar på och vill borra efter olja. Jajamen säger pappan och skriver på. De snälla oljearbetarna och pojken blir goda vänner och familjen får slutligen sin beskärda del av kakan. Lyckligare än så här kan ju livet inte vara. Annat än på film då. Dokumentär my ass. Robert Flaherty gör än en gång en exotisk och naiv skildring av ett minoritetsfolk i en vildmarksmiljö. Sist vi såg honom göra det var i Nanook, Köldens Son. Det stör mig. Men bortsett från alla tvivelaktiga bevekelsegrunder eller dokumentära ambitioner Flaherty än må ha så blir resultatet ändå rätt okej. Som dramatiserade bilder eller vad man nu vill kalla det. Inte minst så är avsnittet med alligatorn spännande och nervigt. Bra gjort. Och musiken som bygger på ursprungliga cajunteman vann Pulitzerpriset. Men jag har inte blivit ett dugg klokare när det gäller cajunlivet i Louisiana. Jambalaya!
No comments:
Post a Comment