Filmen sågs på DVD hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.
Kommentar: Decemberöverenskommelsen Dag 9: Helt oväntat visar Tim Robbins kuken när han kliver upp från gyttjebadet, och därmed är det den fjärde kukfilmen och femte kuken vi ser i december. Vad är oddsen liksom?
Efter en metalång inledningstagning metar sig den här filmen fram genom metaträsket, och det är väldigt underhållande att hålla koll på vilka referenser som droppas; en hel del filmer har vi sett i det här projektet. Pitchar pitchas, författare noirdödas, Whoppi Goldberg är helt klart bäst i filmen med sina brutala snutoneliners. Spelaren är metabra, men det är trots allt bara en film om film. Som att skriva en dikt om hur det är att skriva en dikt. Sånt kan bli outhärdligt, även om Spelaren inte är så långt nere. Det är smart, det är roligt, det är genomskådande och meta. Det är fan metameta.
Jimmys betyg: 4-
Kommentar: En cynisk och ironisk metafilm om film. Det kryllar av internskämt och filmreferenser där jag säkert inte fattar hälften. Jag är ändå glad att vi ser den så pass långt fram i projektet då vi faktiskt har sett en hel del av de filmer det refereras till på olika sätt.
Filmen börjar med några röster: "Tystnad". "Scen 1, tagning 10". "Action". Och så rullar första scenen igång, en drygt 7 minuter lång tagning. Jag läser efteråt att scenen faktiskt genomfördes tio gånger och att det var den tionde tagningen som användes. I Spelaren presenteras Hollywood som en värld full av maktspel och där filmidéer inte får ta mer än 25 ord att presentera. I Hollywood letar man ständigt efter den ultimata pitchen, den stora kassasuccén med kända personer, hjältehistorier och må bra-filmer med lyckliga slut. Griffin (Tim Robbins) är en studio executive vars jobb i praktiken handlar om att refusera manus. Av misstag, eller i affekt, råkar han döda en missnöjd manusförfattare som han misstänker har skickat en rad dödshot till honom varpå han förälskar sig i den dödes flickvän. Whoppi Goldberg är den underbara snuten som försöker sätta dit Griffin för mordet. Robert Altman har gjort en lager-på-lager historia där thrillerintrigen får utgöra den dramaturgiska spänningen men där den stora behållningen är citaten, igenkänningen och kändis-spottingen. Den når inte hela vägen upp till varken McCabe & Mrs Miller eller Short Cuts men jag måste ändå ge den en svag fyra för den smarta underhållningen. Om Altman håller den här nivån på sina filmer så ser jag väldigt mycket fram emot hans nästa film vi ska se, M.A.S.H., näst sista filmen i Decemberöverenskommelsen.
No comments:
Post a Comment