Filmen sågs på Youtube hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.
Roberts betyg: 4-
Kommentar: Les Yeux Sans Visage sjunger bakgrundskören högt och milt i refrängen i Billy Idols 80-talsdänga Eyes without a face. Efter inspelningen av den videon flög Billy till Arizona, bara för att upptäcka att den torra luften i flygplanet gjort att hans kontaktlinser torkat in i ögongloberna. Till sjukhuset för åtgärd och sedan gick han ögonbandagerad i tre dagar. Så kan det gå.
Värre är det dock för Christiane (Édith Scob) i den här franska 60-talsrullen. Efter en bilolycka orsakad av hennes far, kirurgen Dr Génessier (Pierre Brasseur), är hennes ansikte vanställt och hon gömmer sig bakom en mask i väntan på att få ny ansiktshud påsydd. Jakten på detta transplantat organiseras av fadern och hans hyperlojala sköterska; tillsammans raggar de upp unga blåögda flickor, söver dem och avlägsnar ansiktshuden för att sedan trä den på Christiane. I en fantastiskt välgjord scen får man se hur det arbetet går till, inklusive skalpellbegäran och försiktig svettpärletorkning. Resultatet är ypperligt, och till en början är det omöjligt att se att det har skett en operation. Dock är frånstötningen ett återkommande problem. Efter bara ett par veckor är Christiane illa tilltygad igen. Slutet är oundvikligt. Kollaps, frigörelse, lössläppta hundar och nåt slags karma is a bitch för doktorn som får smaka på gläfsande hörntänder. De Bestialiska är en klinisk sniperträff i obehagscentret och scenen där tittaren äntligen får se Christianes illa tilltygade ansikte är genialisk i sin ofokusering. Historien har enligt regissören Georges Franju "skräck i homeopatiska doser". Franju grundade 1938 tillsammans med Henri Langlois det enormt spännande Cinémathèque Française i Paris - ett av världens mest omfattande filmarkiv med tillhörande biograf, restaurang och museum. Dit måste vi åka och kolla på film!
Värre är det dock för Christiane (Édith Scob) i den här franska 60-talsrullen. Efter en bilolycka orsakad av hennes far, kirurgen Dr Génessier (Pierre Brasseur), är hennes ansikte vanställt och hon gömmer sig bakom en mask i väntan på att få ny ansiktshud påsydd. Jakten på detta transplantat organiseras av fadern och hans hyperlojala sköterska; tillsammans raggar de upp unga blåögda flickor, söver dem och avlägsnar ansiktshuden för att sedan trä den på Christiane. I en fantastiskt välgjord scen får man se hur det arbetet går till, inklusive skalpellbegäran och försiktig svettpärletorkning. Resultatet är ypperligt, och till en början är det omöjligt att se att det har skett en operation. Dock är frånstötningen ett återkommande problem. Efter bara ett par veckor är Christiane illa tilltygad igen. Slutet är oundvikligt. Kollaps, frigörelse, lössläppta hundar och nåt slags karma is a bitch för doktorn som får smaka på gläfsande hörntänder. De Bestialiska är en klinisk sniperträff i obehagscentret och scenen där tittaren äntligen får se Christianes illa tilltygade ansikte är genialisk i sin ofokusering. Historien har enligt regissören Georges Franju "skräck i homeopatiska doser". Franju grundade 1938 tillsammans med Henri Langlois det enormt spännande Cinémathèque Française i Paris - ett av världens mest omfattande filmarkiv med tillhörande biograf, restaurang och museum. Dit måste vi åka och kolla på film!
Jimmys betyg: 4-
Kommentar: Post-punk-balladen Eyes without a face har jag ju diggat till vid olika tillfällen men det var långt före jag hade hört talas om filmen med samma namn. De Bestialiska är en kuslig historia som framställer den klassiska skräckfilmens heliga standard, den galna vetenskapsmannen, hans assistent och monstret (ping Frankenstein), i en väl sammansatt treenighet. Här är det dr. Génessier som är besatt av att hitta ett nytt ansikte åt sin dotter Christiane vars ansikte vanställts i en olycka. Tillsammans med sin kvinnliga assistent, som själv har blivit utsatt av doktorns skalpell, lurar de unga kvinnor till sin klinik för att droga dem, skära av deras ansikte som de sedan placerar på Christiane. Det går inte helt som de tänkt sig då avstötningen av det transplanterade organet är ett faktum. Fångad inuti sin mask och fjättrad vid sin fars groteska grymhet blir Christiane mer och mer förtvivlad. I likhet med ett annat filmmonster vänder hon sig sedan oundvikligen mot sin skapare. De Bestialiska är väldigt välgjord och skrämmande Poe-poetiskt. Och kanske var det också härifrån som John Carpenter hämtade sin mask till Alla Helgons Blodiga Natt.
No comments:
Post a Comment