Nr 560: Ljudet Från Kristallfågeln

Originaltitel: L'uccello dalle piume di cristallo (1970) Wikipedia IMDb

Filmen sågs på DVD hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.

Roberts betyg: 4

Kommentar: En tidig Vittorio Storaro, och jag märker direkt att det är något utöver det vanliga med fotot. Det är liksom varmt och tryggt, hög lägstanivå. Som att se Maradona lattja med bollen i något tidigt klipp; ryggmärgskontrollen, leken med finter, behandlingen. Svarta läderhandskar, vassa rak- och knivblad som snittar kallt och med små Hitchcocksting. En deckargåta med hoppsanslut. Italienamerikanen som stängs in i en glasbur och bevittnar ett mordförsök, och sen börjar efterforska på egen hand. Förföljandet av den knallgula ryggen där bland gränderna får mig att tänka på Rösten Från Andra Sidan. Och vad är det han egentligen har sett? Minnet sviker honom, bilder tränger sig tillbaka, zoomas, fryses, spelas upp på nytt. Samma med ljudupptagningarna från telefonsamtalen. För helt klart tankarna till Blow-Up - Förstoringen. Regissören Dario Argento är tydligen känd för genren "giallo" som beskrivs som "en italiensk form av eleganta skräckbetonade thrillers". Och det kan jag ju skriva under på att denna filmen är. Ett slags traumapsykologiskt hämndbegär som eskalerar och sörplar i sig offer och detektiver för att till slut kollapsa i ett galet skratt.

Jimmys betyg: 4-

Kommentar: Det är så kul när det här projektet bjuder på överraskningar, små pärlor man inte visste fanns. Ljudet Från Kristallfågeln är en sådan. Regisserad av Dario Argento som gjorde den inte riktigt lika bra Flykten Från Helvetet. I den här filmen är Argento väldigt influerad av Hitchcock vilket märks inte minst i fotot och det klassiska thrillerberättandet. Intressant är också att den så kallade skelettmannen, Reggie Nalder, dyker upp som mystisk pistolman. Reggie som spelade lönnmördaren i Affes Mannen Som Visste För Mycket, som jag för övrigt minns som bättre än betyget jag gav den. Det är märkligt. Nåja, Det här är en historia som tar lite olika vändningar och slutet är lika överraskande som självklart, precis som en bra thriller ska vara. "Aha", ska man tänka på slutet. "Så var det ju".