Filmen sågs på SVT/TiVo hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.
Kommentar: Vet inte hur många gånger i livet som jag har tänkt tanken: "jag förstår inte vad som är roligt". Men nu var det verkligen dags igen. Jag förstår helt enkelt inte vad som är roligt när det gäller det mesta i den här filmen. I början sitter lodisen Navin (Steve Martin) vid en husvägg med en termos och börjar berätta för en inzoomande kamera hur han hamnade där. Vi får följa honom från uppväxten i Mississippi varifrån han ger sig av för att hitta rätt rytm i livet. Han hamnar i St Louis där han uppfinner ett slags glasögonhållare och blir stenrik. Han träffar kvinnor och det blir komplikationer. Han blir stämd av en hel hoper människor för att glasögonhållarna har gjort dem skelögda. Han blir utfattig och då är vi tillbaka i början vid husväggen. Då rullar familjen in med kvinnan i hans liv och de tar med honom hem och allt blir bra.
Några saker som tydligen ska vara fantastiskt roliga:
*Navin är vit men uppvuxen i en svart familj. Repliken "Jag har inte haft det lätt, jag föddes som ett svart fattigt barn" tycker vissa är oerhört rolig.
* En galen prickskytt försöker skjuta Navin vid en bensinmack, men träffar hela tiden burkar med olja som står bredvid. De börjar rinna och Navin förstår inte hur det går till.
* Navin lämnar sin Marie efter att ha fått ge tillbaka alla pengar till de som stämt honom. På vägen ut säger han att han inte behöver någonting längre, "förutom det här askfatet" och förutom massa andra grejer som han plockar åt sig när han hasar ut med byxorna vid fötterna.
Som sagt, jag förstår verkligen inte. Jag förstår inte varför Martin anses rolig, det jag tycker han mest ägnar sig åt är att överspela och vara släpigt seg. Och jag förstår ännu mindre varför den här filmen är med i boken. Då har han ju gjort massor av bättre prestationer i andra filmer. Hade vi haft betyget supernoll hade den här filmen fått det.
Jimmys betyg: 2-
Kommentar: Supernollan var den tredje mest sedda filmen i USA 1979. Som om det skulle vara ett mått på kvalitet. Sorry, men Steve Martins första stora filmroll är ett lysande bevis på ett fantastiskt magplask. Och åter igen minns jag den här filmen som rolig. Och i ett naivt sammanhang som präglades av plastig 80-talsunderhållning så kanske jag tyckte att den stack ut och vågade ta ut svängarna lite. Men hur jag faktiskt tänkte och tyckte när jag såg den som knapp tonåring minns jag naturligtvis inte. oOch om den överhuvudtaget har haft någon glans så har den i alla fall helt försvunnit med åren. Martin har vissa kvaliteter, absolut, men i den här filmen fånar han för det mesta till det bortom alla gränser. Det som skulle kunnat vara skruvad humor med viss finess landar pladask.
No comments:
Post a Comment