Originaltitel: Shane (1953) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på TV4 Film hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.
Roberts betyg: 2+
Kommentar: Ma! Pa! Shane! Lille Joey (Brandon deWilde) slutar aldrig ropa, fråga eller undra. Rakt igenom hela filmen är han ett enormt irritationsmoment. Jag har känt det vid många tidigare tillfällen när det gäller barnskådisar; de triggar igång nåt hos mig. Jag blir obekväm, jag nästan skäms. Det är nåt med deras röster, deras oskuldsfulla ögon, deras pipiga framtoning, det gulliga i hela uppenbarelsen. Lille Joey utgör alltså inget undantag, snarare tvärtom. Jag förstår att Shane (Alan Ladd) inte vill stanna kvar på gården på slutet, när lille Joey ropar bakom honom, ropar oförståeliga saker, jag tänker att Shane rider iväg med en oerhörd lättnad i bröstet, att han skumpar iväg över prärien mitt i natten med ett stort leende på läpparna. Äntligen slipper jag lille Joey, tänker han. Äntligen slipper jag dessa ständiga frågor om allt mellan himmel och jord. Nu fortsätter jag, tänker han, med mitt liv så som jag har levat det och så som jag vill leva det. Vad gjorde jag på den där gården överhuvudtaget? Tänker Shane, den snabbdragande ensamvargen som tillbringat jag vet inte hur lång tid där på gården på prärien. Kom ridande från ingenstans, sadlade av och ingick snart i familjen. Det kan ju inte ha varit vanligt, tänker jag, att en ensam man bara stannar kvar i en familj på man, hustru och barn. Det kan ju inte ha varit vanligt då, tänker jag, eftersom det väl inte är vanligt idag? Shane, som blev lille Joeys fadersgestalt i faderns närvaro. Shane, som tände glöd i fruns ögon. Shane, som spräckte skallen på mannen han huserat hos under så lång tid, drog en pistolkolv i pannan på honom under att slagsmål som innehöll åtminstone tvåhundra ordentliga käftsmällar. Shane, som efter slagsmålet red in till byn och gjorde upp med traktens ranchbovar. Pangpang, bort med er. Familjerna där ute på prärien ska få leva sina liv. Det är deras rätt. Deras rättighet. Det är resonligt. Pangpang, och sen vidare i natten, med lille Joey ropande bakom sig.
Fint foto av Loyal Griggs som vann en Oscar för sin prestation. Det ironiska är att även lille Joey var nominerad för en Oscar för bästa manliga biroll. Det hade varit nåt att ropa till Shane: "Shane! Shane! Jag får en Oscar för det här eviga ropandet!"
Jimmys betyg: 2+
Kommentar: Ja, jösses. Boken säger att Mannen Från Vidderna inte är "filmhistoriens mest fantastiska västern" vilket jag skriver under på helt och hållet. Däremot finns det en hel del typiska och ikoniska västernelement som jag utgår från har bidragit till dess storhet. Ranchägaren mot nybyggarna. Revolvermän mot revolvermän. Onda mot goda. Men så slänger man in lillkillen Brandon deWilde som den vetgirige värstingungen som ska charma publiken. Lille Brandon som stör allt. Som förstör precis allt. Han lyckades i alla fall charma till sig en Oscarsnominering. Ibland förstår jag mig bara inte på filmbranschen.
No comments:
Post a Comment