Filmen sågs på Youtube hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.
Kommentar: Länge sen jag var uppe på femman, men nu är det dags. Det var ju så oväntat; lördagkväll, en film i högen, ingen av oss hade hört talas om den. Det blev bra.
För mig är det något med anslaget, det lite dimmiga i Carols (Julianne Moore) blick, de dova färgerna - som visserligen förstärks av den inte helt fantastiska bildkvaliteten - och den ansträngda dialogen. Allt känns som på låtsas, att det inte gäller, att det är något annat. Det känns som en mix av Mulholland Drive och Short Cuts. Allergi mot 1900-talet. Depressivitet. Olust. Äckel och förvirring. Hjälplöshet och tristess. Allt finns ju, hon har ju allt man kan tänka sig, Carol, men hon har ingenting. Var tar man vägen då? När inga doktorer kan förklara, medicinera, hjälpa eller lösa? Var flyr man? Ut på landet såklart. Till andra som har det likadant, som också dragit sig undan. Här är man inte ensam, inte den enda med liknande känslor och reaktioner. Här lyssnas det, det diskuteras, det analyseras och förklaras. Det är individen själv som i första hand tillåter sig bli påverkad och sjuk. Carol går omkring där, ständigt med en syrgastub eller liknande i handen. Blir hon bättre? Hjälper alla gruppmöten? Maken och styvsonen kommer på besök, men verkar vilja åka så fort som möjligt. Till slut flyttar Carol in i en skyddsigloo. Och slutscenen där inne är vad som tippar upp filmen på högsta nivån. Hon vänder sig mot kameran, som är en spegel (eller är det det?) och viskar "I love you, I really love you". Det var väldigt länge sedan jag upplevde en scen så stark som den. Allt byggdes upp och störtade mot det ögonblicket. De två timmarna destillerades ner till ett par sekunder. Mycket otäckt, kittlande och fascinerande. En riktig diamant i boken!
Jimmys betyg: 4
Kommentar: Det är slutet av 80-talet. Aerobics till Madonnas Lucky Star. Pastell och permanent. Julianne Moore är hemmafrun Carol White som lever ett materialistiskt, banalt och intetsägande liv med sin man och styvson i en lyxig villa med hemhjälp i San Fernando Valley. Plötsligt drabbas hon av märkliga symptom, näsblod, andnöd, kräkningar, trötthet och minnesförlust. Ångest eller allergi? Environmental Illness pratas det om. Är du allergisk mot 1900-talet? Hon söker upp ett andligt center för personer med liknande symptom. En plats långt från civilisationen, tryggt och säkert. Eller en religiös sekt? Todd Haynes film är en ödesmättad och otäck skildring av det moderna samhällets hot - oavsett om det handlar om miljö- och hälsofarliga kemikalier i vår omgivning eller en hämmande, tråkig och deprimerande tillvaro. Filmen ger inga svar. Slutscenen när Carol ser sig själv i spegeln, genom spegeln, in i kameran, och upprepar orden I love you är skrämmande stark. Smått fantastisk.
No comments:
Post a Comment