Filmen sågs på DVD hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.
Kommentar: Första delen i den trilogi där vi redan sett de två efterkommande filmerna Idioterna och Dancer In The Dark. Emily Watson är ju så där bra som Bess så att jag undrar hur det hade sett ut om det hade varit någon av de försttänkta som hade fått göra rollen. Stellan Skarsgård har väl aldrig varit någon av mina favoriter, icke heller så i denna rulle. Såg honom i von Triers senaste - Nymphomaniac - under en dubbelsittning i Bryssel häromveckan och där var han stundtals riktigt lysande med ett nästan Clintanblankt ögonspel. Men även där var det något som lurade i vassen. Kanske är det den inte helt naturliga engelskan som jag inte klarar av. Kanske, kanske inte.
Nåväl, han - Jan - ligger ju mestadels i en säng i denna filmen, och skickar iväg sin älskade Bess på diverse erotiska upptåg som ökar i djärvhet i takt med att Jans olycksdrabbade tillstånd blir värre och värre. Ett slags vågspel.
Klippningen är hackigt fantastisk och de djuplodade insticken mellan akterna, de med musik och någon slags transformerande stillbild, är sköna pauser och bryggor mellan andhämtningarna. Och så klockorna på slutet då, denna eviga källa till diametralt olika känningar inuti mig. Är det bra eller är det inte bra? Ungefär samma känsla som för Den Andalusiska Hunden, jag vet fan inte vad jag ska tycka.
Jimmys betyg: 5
Kommentar: Första filmen i von Triers "Golden Heart"-trilogi. Trilogin har fått sitt namn efter en sagobok med namnet Guldhjärta som handlar om en snäll liten flicka som ger bort så mycket att hon tömmer ut sig själv. Temat är uppenbart i samtliga filmer men kanske allra tydligast i Breaking The Waves. Jan (Skårsgård) är svensken som jobbar på en oljerigg utanför den skotska kusten. Bess (Watson) är den naiva flickan i den strängt religiösa byn i Yttre Hebriderna. De träffas, blir kära, gifter sig. Jan råkar ut för en olycka och blir förlamad. Bess tror att enda sättet hon kan hjälpa sin make är genom sexuella äventyr som Jan manipulerar henne till. I takt med hennes tragiska självutplånelse vänder sig hennes familj, församlingen och hela byn henne ryggen. När hon släpar sin moped upp mot den kyrka där hon inte längre är välkommen samtidigt som barnen skriker glåpord och kastar sten på henne växer obehaget i mig. Jag tänker Jesus släpandes med korset längs Golgata mot sin egen avrättning. Medlidandet spränger i mig och jag vet inte riktigt var jag ska göra av det. Filmen balanserar dock farligt nära religiöst ploj i slutscenen men klarar sig tack vare ett genomgående realistiskt och oerhört känsligt agerande av Emily Watson.
No comments:
Post a Comment