Nr 455: Föräldrarna

Originaltitel: 東京物語 Tōkyō Monogatari (1953) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på DVD hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.

Roberts betyg: 4

Kommentar: Japan igen. Gjord vid samma tid som den förra vi såg, Fogden Sansho. Men denna gång heter regissören Yasujirō Ozu och handlingen är förlagd till 1950-talet.
Ett föräldrapar åker från Onomichi till Tokyo för att hälsa på barn och barnbarn. Eftersom det inte finns särskilt mycket tid för umgänge får föräldrarna åka vidare till ett spa i Atami. Där stannar de bara nån natt, störda av några ungdomars högljuddhet. De åker tillbaka till Tokyo - till släktens förvåning - och fortsätter ganska raskt hemåt mot Onomichi. Mamman blir sjuk och dör. Släkten försöker hinna till begravningen. Några lyckas, andra inte.
En väldigt finstämd rulle. Kameran är - med undantag för två scener - helt stilla. Dessutom är den oftast placerad nära mark eller golv, något som jag får för mig kan bero på att regissören vill att tittaren ska se händelserna som från en sittande persons synvinkel. Jag är med i rummet, sitter där bredvid dem och dricker kanske lite te medan de pratar om än det ena, än det andra, oftast väldigt vardagliga saker. Mannen svarar åtminstone varannan gång med ett dovt klingande hummande. Det kan betyda mycket känns det som, det där hummandet. Det är ett väldigt naturligt skådespeleri, inga överdrivna gester eller röster. Japansk vardagsrealism med en stark poetisk kärna.
Familjemedlemmarna har inte tid för varandra. Den som visar mest omsorg för föräldrarna är änkan till deras son. Hon bekänner på slutet att hon inte alls saknar sin man så som alla verkar tro att hon gör. Det måste ha varit skönt att berätta. Gift om dig, säger pappan - själv nybliven änkeman.
Ett litet guldkorn den här rackaren. Arigato och sayonara!

Jimmys betyg: 4+

Kommentar: En behaglig film. Vardagligt finstämd. Detaljrik och delikat. Den lågt placerade kameran gör att filmen känns jordad på nåt sätt. Rotad. Stadig och självklar. Det drar mig också in i filmen. Gör mig passivt delaktig. Det finns inget överdramatiserande, knappast något dramatiskt överhuvudtaget, i den här filmen. När flera av de asiatiska filmer vi har sett i det här projektet utspelar sig i någon slags historisk sagokontext så är det befriande att se en film som utspelar sig i modern tid. I en modern stad. Även om det är 50-tal. Föräldrarna gör mig nyfiken på Yasujirō Ozus två andra filmer i boken.