Filmen sågs på Youtube på Regementsgatan 36A i Östersund.
Kommentar: Hotell Atlantic i Berlin. Svängdörren snurrar på bra. Regnet öser ner och en gammal portier (Emil Jennings) orkar inte längre lyfta ner koffertar från anländande taxibilar. Sparken. Förödande för portiern, som klamrar sig fast vid sin uniform, men blir undanskuffad till toalettjänstgöring. Oerhört ledsna ögon, tung gång, släpande, långsam. Depressionen sprider sig mer och mer för varje bildruta. Efter ett ordentligt malande genom det besvikna tungsinne arbetsdegraderingen innebär för portiern hamnar vi längst in på toaletten, otröstligt lutad mot sina sorger. Slutet verkar minst sagt nära förestående, men som i ett trollslag får tittaren reda på att det har vänt. Kom frosseri! Kom gästgiveri! Kom och gå kypare! Mat, dryck och feta cigarrer. Och så skrattet då, mustaschprytt och väldigt. Bullrande i all sin stumhet. Så djävla nöjd är han där han sitter, portiern, och vräker i sig överflödet.
Kameraarbetet och Jennings fantastiska förmåga att uttrycka sinnesstämningar- och lägen driver upp den här tidiga svartvita, replikskyltlösa tyska expressionistexperimentiella gullerullen på nivå fyra. Så patetisk i sitt avslut att det bara går att skratta. Högt, men inte minst.
Jimmys betyg: 3+
Kommentar: Emil Jannings är den stolta hotellportieren som, på grund av ålder, degraderas till toalettvakt vilket fullkomligt knäcker honom. Sorg och bedrövelse tar vid. Han stjäl tillbaka symbolen för sin yrkesstolthet, den pråliga portierrocken, för att hålla skenet uppe för sin familj och sina vänner. Han blir naturligtvis avslöjad och utskrattad och det hela blir ännu mer bedrövligt. Nattvakten på hotellet tröstar honom. Och här kommer filmens enda textruta; "Here the story should really end, for, in real life, the forlorn old man would have little to look forward to but death. The author took pity on him and has provided a quite improbable epilogue. Genom ett oväntat arv reser sig den knäckta åldringen och bjuder sin enda vän, nattvakten, på en brakmiddag och cigarrer på det hotell som förödmjukat honom. Skrattar bäst som skrattar sist. Med denna film stänger vi avdelningen F.W. Murnau som förutom denna har tre andra filmer i boken som vi har haft förmånen att få uppleva; Nosferatu, Soluppgång och Tabu, samtliga stabilt levererande.
Obviously a pasted on ending. Murnau was under pressure from the studio to give it a happy ending. Murnau played the insulted guy and gave the ending a style so absurd that anyone can see that this is not how it should have ended.
ReplyDeleteExcept for this, an excellent movie with lots of delicious cinematographic elements.