Filmen sågs på DVD på Bio Regina i Östersund.
Kommentar: Ja, var börjar man? En Hollywoodproduktion baserad på en Broadwayshow baserad på en brittisk film baserad på pjäsen Pygmalion skriven av den irländske nobelpristagaren i litteratur, George Bernard Shaw. Technicolor och 70 mm film. Vi ser en hyperrestaurerad version, både bild -och ljudmässigt. Audrey Hepburn, som vi senast såg i Frukost på Tiffanys spelar Eliza Doolittle, en Londonflicka som med Cockneydialekt säljer blommor på gatan. Hon blir föremål för ett vad mellan fonetikfanatikern Professor Henry Higgins (Rex Harrison) och hans vän som går ut på att under ett halvår undervisa och förbereda Eliza i talets ädla konst, för att hon ska kunna smälta in som en dutchess på en högtidlig tillställning. Kraftiga vibbar åt filmerna Ombytta Roller och Pretty Woman.
Själv satte jag under titten en flaska whisky på att det inte var Hepburn som sjöng, och det visade sig stämma - till allra största delen. I originalversionen sjöng Hepburn tydligen bara ett litet stycke i någon av sångerna, men i den version vi såg har en upphittad inspelning av Hepurn sjungande "Wouldn´t it be loverly" i början av filmen satts in för att publiken ska få chansen att avgöra om hon skulle fått sjunga hela filmen igenom, eller om det var rätt att låta dubbningens okrönta drottning Marni Nixon sköta den biten. Hos mig råder inget tvivel. Tvärtom, eller i alla fall på nåt annat sätt var det för Harrison, som vägrade mima, och som istället fick åtminstone en av filmhistoriens första trådlösa mikrofoner installerad under kavajslaget. Han spelades alltså in direkt i scenen. "Jag sjunger aldrig en sång på samma sätt två gånger", lär han ha sagt. Och så var det bra med det. Även den i all oändlighet väntande och trånande Freddy (Jeremy Brett) blev dubbad, och han var en av de sista att få reda på det.
Vanligtvis får jag utslag av musikaler, så också i denna, i alla fall till en början. När jag ser citationstecknen dyka upp i undertexten vet jag att det är dags för nästa sångutbrott. Lite samma känsla som vattningen i munnen innan kräkning. Men det händer något i My Fair Lady, särskilt lite innan, under och efter den fantastiskt stiliserade scenen på Ascot. Vilka hattar! Vilka klänningar! Så svart och vitt som bryter mot de djupa mättade färgerna genom resten av filmen. Ja, den är ju ändå 2h 45 min lång men det blir aldrig stolskruvarvarning på allvar. Tvärtom en fin och överraskande upplevelse med denna enorma produktion som belönades med inte mindre än 8 Oscar.
"Klorna in, katta!"
Jimmys betyg: 4-
Kommentar: En överraskning som heter duga. Jag hade ingen aning om att jag faktiskt kunde gilla musikaler. My Fair Lady, med den bländande Audrey Hepburn i bredbrittisk andedräkt och dubbad sång, fick mig på fall. Jag slås kanske inte av biostolen men jag både drar på smilbanden och nynnar med vilket i sig måste resultera i ett skapligt högt betyg. Den vresige lingvisten utsätter rännstensflickan för ett socialt experiment med professorn som medlare och chauvinismen kokar nästan över. Ja, det överdrivna mansgriseriet stör mig en del märker jag men ändå finns det något charmigt oskyldigt i historien. I färgerna. I musiken. Det finns en hel del vakuum i filmen, transportsträckor som är precis på gränsen till gäspning, men den klarar sig med nöd och näppe. En färggrann feelgoodfilm. Välbehövlig och värmande. "Den spanska räven rev en annan räv".
No comments:
Post a Comment