Originaltitel: The Texas Chain Saw Massacre (1974) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.
Roberts betyg: 3+
Kommentar: En kultfilm som för att vara en motorsågsmassaker har ganska lite av både motorsåg och massaker. Det mesta sker utanför eller skymt i bild och det är som de gamla grekerna sa: det som inte syns är det som skrämmer mest. Först efter 35 minuter sker det första mordet, helt utan musik eller andra ljudeffekter, men med släggan som planterats tidigare i Fordbussen i vilken ungdomsgänget färdas. Därefter hängs tjej upp på krok men sprattlar vidare, och får se sin vad jag antar är redan döde pojkvän bli antastad av motorsågen. Rullstolskillen och ytterligare en snubbe betas av och snart är det bara en tjej kvar, fastän det är halvtimmen kvar på filmen. Flykt genom fönster, in på mack, upp för trappor, ut genom fönster och upp på bilflak efter att ha lämnat truck driver Black Maria till sitt öde - vad det nu innebar.
Öppningsscenerna med åtkramande ljus över skelett -och likdelar, Hitchcockinstegen på insekter och de rapidklippta närbilderna på ögat är vad jag tar med mig. Och farfar så klart, som fått vänta så länge på vinden. Regissören Tobe Hooper fick senare förtroendet att regissera Poltergeist. Eller?
Jimmys betyg: 3
Kommentar: Ja, vad ska man säga om den här... Bisarr och brutal men märkt av åren. Den extrema låga budgeten är påtaglig - det mesta verkar ha lagts på interiörer och rekvisita och mindre på skådespelarna. Den har ändå sin charm på det där amerikanska B-skräckfilmssättet där allt är förutsägbart. Ungdomsgäng, ensliga hus hus i öde område, halvnakna skrikande flickor, massor av övervåld. Den har ju sin kultstatus och kanske med rätta men kvaliteten är ju som den är. Intressant är att Museum of Modern Art i New York köpte en kopia av filmen direkt efter premiären och på filmfestivalen i London samma år utsågs den till bästa film. Motorsågsmassakern är liksom tidigare sedda Psycho och När Lammen Tystnar delvis baserad på seriemördaren Ed Geins historia.
Originaltitel: The Sound Of Music (1965) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på DVD på Bio Regina i Östersund.
Roberts betyg: 3+
Kommentar: En musikal till! Och kopplingen, kopplingen mellan de båda! Julie Andrews som spelar Maria i den här filmen spelade Eliza Doolittle i Broadwayuppsättningen av My Fair Lady. Rollen som Doolittle i filmversionen gick emellertid till Audrey Hepburn, som inte kunde sjunga tillräckligt bra utan blev dubbad av Marni Nixon, som ta mig fan har en roll som en av nunnorna i den här filmen. Istället för att få rollen i My Fair Lady fick Andrews spela Mary Poppins samma år (1964) och kammade hem en Oscar för bästa kvinnliga och året efter gjorde hon alltså Sound Of Music.
Von Trapp. Sju sjungande barn. Visselpipa och uppseendeväckande symmetriskt foto medelst 70 mm Todd-AO, till skillnad från My Fair Lady som använde Super Panavision 70. Vad det innebär förstår jag i dagsläget väldigt lite av, men det kommer bli kul att läsa det här om tio år. Jag upplever musiken som mycket mer trallvänlig och catchy i Sound Of Music än den i My Fair Lady. Å andra sidan känns Sound Of Music mycket mer strikt och stundtals ordentligt överspelad. Och scenen när lilla Gretl är sist upp för trappan av de sju barnen för att lägga sig - när Gretl, lilla Gretl, lilla söta Gretl, lilla knappt rentalande Gretl, lilla drillade förståndiga Gretl lägger sig med sin svagt läspande tunga innanför övre tandraden, lägger sig där i trappan och somnar in på sin egen arm. Det är då det stora barnskådespelerihatet rullar in.
Och tydligen ska historien, som alla historier, bygga på verkliga händelser. Och som alla historier som bygger på verkliga händelser ifrågasätts hur mycket historien egentligen bygger på verkliga händelser. Och som alla historier som ifrågasätts angående att bygga på verkliga händelser visar det sig att det är en hel del för att inte säga väldigt mycket som inte stämmer överens med det som kallas verkliga händelser. Det är en film. Som bygger på händelser.
Vackra alpbilder, trallande sånginslag och fint koreograferade dansnummer. Präktigt, tänker jag.
Jimmys betyg: 4-
Kommentar: En musikal avlöser en annan och kopplingen dem emellan har vi fått redovisat för oss. Men att manusförfattaren till Sound Of Music, Ernest Lehman, även har skrivit manus till Segerns Sötma kommer nog som en överraskning för den enda som läser detta. Där replikerna i den filmen verkar vara skapade i ett slags amfetaminrus så är Sound Of Music å andra sidan präktighetens präktighet. Men det finns en exakthet i manuset som mycket väl spelar med både Rodgers & Hammersteins musikal och det omväxlande svepande och symmetriska fotot. Det här är ingen film som överraskar mig men min nyvunna känsla för musikaler gör att jag ändå måste tycka om den. Och hitsen radas ju upp lika sockersöta som de sjungande von Trapp-barnen. Jag såg förresten den svenska versionen av Sound Of Music på Göta Lejon i Stockholm i mitten av 90-talet med Tommy Körberg och Carola i huvudrollerna. Jag kunde låtarna redan då.
Originaltitel: My Fair Lady (1964) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på DVD på Bio Regina i Östersund.
Roberts betyg: 4-
Kommentar: Ja, var börjar man? En Hollywoodproduktion baserad på en Broadwayshow baserad på en brittisk film baserad på pjäsen Pygmalion skriven av den irländske nobelpristagaren i litteratur, George Bernard Shaw. Technicolor och 70 mm film. Vi ser en hyperrestaurerad version, både bild -och ljudmässigt. Audrey Hepburn, som vi senast såg i Frukost på Tiffanys spelar Eliza Doolittle, en Londonflicka som med Cockneydialekt säljer blommor på gatan. Hon blir föremål för ett vad mellan fonetikfanatikern Professor Henry Higgins (Rex Harrison) och hans vän som går ut på att under ett halvår undervisa och förbereda Eliza i talets ädla konst, för att hon ska kunna smälta in som en dutchess på en högtidlig tillställning. Kraftiga vibbar åt filmerna Ombytta Roller och Pretty Woman.
Själv satte jag under titten en flaska whisky på att det inte var Hepburn som sjöng, och det visade sig stämma - till allra största delen. I originalversionen sjöng Hepburn tydligen bara ett litet stycke i någon av sångerna, men i den version vi såg har en upphittad inspelning av Hepurn sjungande "Wouldn´t it be loverly" i början av filmen satts in för att publiken ska få chansen att avgöra om hon skulle fått sjunga hela filmen igenom, eller om det var rätt att låta dubbningens okrönta drottning Marni Nixon sköta den biten. Hos mig råder inget tvivel. Tvärtom, eller i alla fall på nåt annat sätt var det för Harrison, som vägrade mima, och som istället fick åtminstone en av filmhistoriens första trådlösa mikrofoner installerad under kavajslaget. Han spelades alltså in direkt i scenen. "Jag sjunger aldrig en sång på samma sätt två gånger", lär han ha sagt. Och så var det bra med det. Även den i all oändlighet väntande och trånande Freddy (Jeremy Brett) blev dubbad, och han var en av de sista att få reda på det.
Vanligtvis får jag utslag av musikaler, så också i denna, i alla fall till en början. När jag ser citationstecknen dyka upp i undertexten vet jag att det är dags för nästa sångutbrott. Lite samma känsla som vattningen i munnen innan kräkning. Men det händer något i My Fair Lady, särskilt lite innan, under och efter den fantastiskt stiliserade scenen på Ascot. Vilka hattar! Vilka klänningar! Så svart och vitt som bryter mot de djupa mättade färgerna genom resten av filmen. Ja, den är ju ändå 2h 45 min lång men det blir aldrig stolskruvarvarning på allvar. Tvärtom en fin och överraskande upplevelse med denna enorma produktion som belönades med inte mindre än 8 Oscar.
"Klorna in, katta!"
Jimmys betyg: 4-
Kommentar: En överraskning som heter duga. Jag hade ingen aning om att jag faktiskt kunde gilla musikaler. My Fair Lady, med den bländande Audrey Hepburn i bredbrittisk andedräkt och dubbad sång, fick mig på fall. Jag slås kanske inte av biostolen men jag både drar på smilbanden och nynnar med vilket i sig måste resultera i ett skapligt högt betyg. Den vresige lingvisten utsätter rännstensflickan för ett socialt experiment med professorn som medlare och chauvinismen kokar nästan över. Ja, det överdrivna mansgriseriet stör mig en del märker jag men ändå finns det något charmigt oskyldigt i historien. I färgerna. I musiken. Det finns en hel del vakuum i filmen, transportsträckor som är precis på gränsen till gäspning, men den klarar sig med nöd och näppe. En färggrann feelgoodfilm. Välbehövlig och värmande. "Den spanska räven rev en annan räv".
Originaltitel: The Untouchables (1987) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet på Bio Regina i Östersund.
Roberts betyg: 2+
Kommentar: Ojojoj vad den var träligare än hur jag mindes den. Jag har pratat om den här filmen i ett par år, sagt till Jimmy att det här är en mästerlig rulle, den får vi vänta med tills det känns rätt. Igår kändes det rätt. En egen salong, finbesök av Kent Sundin och en liten insmugglad rackabajsare. Men det blev ett antiklimax fyllt av gäspningar och skruvande i stolarna.
Regissören Brian De Palma som tidigare har gjort Scarface, lyckas till och från locka fram det bästa ur De Niro, Costner och Connery, men De Niro får alldeles för lite duktid för att det ska hjälpa filmen upp ur graven, och i Costners och Connerys fall känns det ibland som att replikerna - särskilt the oneliners - rinner mellan läpparna som plattfiskar; de tvångsmatar publiken med ord utan innehåll. De många olika kameravinklarna, från nerfråntaket till extrem groda gör också att det känns mycket som ett experminet mer än en färdig produkt. Och till sist klippningen i Odessatrappan. Nån måtta på slow motionporr och orealistiska placeringar av människor i förhållande till tiden som gått får det väl ändå vara? Det är ju inte Matrix. Baseballträscenen trodde jag var från Casino, så det var ju synd att den hörde hit - den är otäck på ett pirrande sätt.
Jimmys betyg: 2+
Kommentar: Det här var ännu en film som gått mig förbi och efter allt snack om den så hade jag stora förväntningar när jag bänkade mig i biostolen. Men nej. Det här gick inte hem. Trots trion Costner, Connery och inte minst DeNiro så är det ett halvfabrikat med inte särsklit mycket smak. Jag läser att den är löst baserad på ett TV-drama och faktiskt så känns det mer som en trist amerikansk TV-film snarare än en biofilm. Vissa scener och vissa repliker sitter helt rätt men det är inte tillräckligt för att hålla intresset uppe i två timmar. Connery fick en Oscar för bästa biroll och DeNiro gick in för sin roll så mycket att han använde samma skräddare som Al Capone, det känns ändå okej.
Originaltitel: Secrets & Lies (1996) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.
Roberts betyg: 4
Kommentar: Regissören Mike Leigh uppges arbeta relativt manuslöst och plöjer väg medelst improvisationer med skådespelarna. Det låter sannolikt med tanke på särskilt två scener i Hemligheter och lögner. Den första är scenen när den bortadopterade Hortense (Marianne Jean-Baptiste) träffar sin biologiska mamma Cynthia (Brenda Blethyn) på ett café. De båda sitter och pratar och känslorna är all over the place i en sex minuter (om jag minns rätt) lång tagning. Oerhört imponerande, både dialog- och skådespelarmässigt. Den andra scenen är när hela familjen är samlad kring ett garden grill party. Från ett i princip tomt bord till att alla sitter och äter nygrillat och dricker öl och vin i en åttaminuterstagning. Strålande!
I övrigt skön frånvaro av rasdiskussion, annat än höjda ögonbryn från både mamma och familjemedlemmar innan poletten trillar ner. Det är ändå engelsk förort. Fin upplösning med hopp om fortsatt liv i barnlöshet. Blethyn äger med sitt "Tadaa".
Jimmys betyg: 4-
Kommentar: Engelsk socialrealism signerad Mike Leigh med den fantastiska Brenda Blethyn som den nervige mamman som får kontakt med sin bortadopterade dotter. Hemligheter och lögner avslöjas och ger bra smörjmedel till de knakande fogarna i den bittra förortsfamiljen. Det är lättillgängligt och optimistiskt, allvarligt och gripande.
Originaltitel: The Third Man (1949) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.
Roberts betyg: 4-
Kommentar: Orson Welles, känd från Citizen Kane och Främlingen. Film Noir. Sneda kameravinklar som nästan framkallar åksjuka. Väldigt svart och blankt foto. Wien. Regnvåta kullerstensgator. Utblandat penicilin på svarta marknaden i efterkrigstider. En hel sal full med hjärnhinneinflammerade barn utan att man får se ett enda. En morddeckare utan överspel. Jagande skuggor längs
husväggarna. Ska vännen gola, agera lockbete? Ska flickvännen glömma,
förlåta? Några riktigt mästerliga utsnitt - pariserhjulet, kloakerna, sista bilden i allén på kyrkogården med de avhuggna träden och kärran (som kopplar ihop början). Hon går bara förbi, han tänder en cigarett, the end.
Jimmys betyg: 4-
Kommentar: Orson Welles ser man inte mycket av i den här filmen. Ändå är det han som frontar filmaffischerna och rollistan och får all uppmärksamhet. Den lilla stund han är med presterar han däremot utomordentligt som den charmfulle skojaren Harry Lime som iscensätter sin egen död för att undkomma polisen. De lätt skruvade kameravinklarna är läckra till en början men under filmens gång tycks de luta mer och mer och blir nästan besvärande. Det är noirskuggor och plågade ansikten, nattkatter och kloakjakter. Och genom hela filmen hörs Anton Karas cittra spelandes det klassiska ledmotivet The Harry Lime Theme som mest låter som musik ur en grekisk romantisk båtluffarkomedi.
