Nr 342: Triumfens Ögonblick

Originaltitel: Chariots Of Fire (1981) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.

Roberts betyg: 4

Kommentar: "Chariots of fire". Från William Blakes dikt And did those feet in ancient time från tidigt 1800-tal. Där finns raden "Bring me my chariot of fire". Som i sin tur anspelar på Gamla Testamentets 2:a Konungabok där det står skrivet: "there appeared a chariot of fire" och "the mountain was full of horses and chariots of fire". Som bygger på en legend om att Jesus hälsade på i Glastonbury. Blakes dikt tonsattes 1916 av Sir Hubert Parry och är i nutid känd som hymnen Jerusalem, en fin bit som används som inofficiell nationalsång av bland andra Englands cricketlandslag och som har covrats av Emerson Lake & Palmer. Hymnen framförs i slutet av filmen av en gosskör under begravningen av en av huvudpersonerna, Harold Abrahams (Ben Cross).
Men den musik som förknippas stenhårt med den här filmen är givetvis greken Vangelis maffiga syntbygge som faktiskt bara hörs två gånger i filmen; i öppningsscenen och i slutscenen - och dessa två är bara obetydligt olika varianter av varandra. En hel hoper löpare slowmospringer i det brittiska vattenbrynet. Det känns lätt, det känns viktigt, det känns behagligt och det är inspirerande. Vem vill inte ut och springa i vattenbrynet efter att ha sett det där? Vangelis har även gjort soundtracket till Blade Runner.
Att springa för att glädja gud eller springa för att man är en orättvist behandlad jude, det är frågan som redan Shakespeare ställde, med eller utan dödskalle i handen. OS i Paris 1924 står för dörren. Söndagen är sabbat och då springer man inte, kan man tycka. Finfina växlingar mellan slow motionbilder och realspeed, särskilt inför hundrametersloppet. Löparbanorna som bokstavliga korridorer med avgränsande kedjor längs linjerna. Spikskor och tårtspadar inför starten, för att gräva grepphål för tårna. Hattar och kostymer på läktarna. Benmuskler och den bakåtlutande Eric Liddell (Ian Charleson) - som tydligen kallades The Flying Scotsman efter det snabba lokomotivet (och visst åker de väl med just det tåget i filmen?).
En självklar rulle i boken med bra skådespelarinsatser, den karakteristiska filmhastigheten och det grymma soundtracket.


Jimmys betyg: 4-

Kommentar: Vangelis berömda soundtrack inleder filmen med en grupp idrottsmän löpande på stranden. Mäktigt. Det lägger ribban. Det här är en film om framgång, om ambitioner, om konkurrens som bygger på verkliga händelser. De två universitetskamraterna, Harold Abrahams (Ben Cross) och Eric Liddel (Ian Charleston), överraskar både kurskamrater och lärare när de förbereder sig för sommar- OS i Paris 1924. Visst är det en idrottsfilm med den klassiska uppbyggnaden mot sluttävlingen men det mest intressanta är ändå frånvaron av klichéer och Hollywoodmanér. Den fick ändå en Oscar för bästa film.