Nr 302: Skjut På Pianisten

Originaltitel: Tirez Sur Le Pianiste (1960) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på Headweb av Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund och Robert i Ol´ Barber House i Utvängstorp.

Roberts betyg: 4-

Kommentar: Truffaut klinkar till med en liten annorlunda rackare - en fransk nyvågsdeckare med kniv- och självmord, biljakter och ordentlig vilda västern-pangpang på slutet. Genom bland annat utsökta flashbacks får vi följa Charlies (Charles Aznavour) minst sagt omtumlande förflutna. Som före detta berömd konsertpianist och änkeman, men numera barpianist i Paris, låter han dagarna rulla på med både älskarinna och flickvän. När brodern kommer in med blåtira och ett par gangsters i hälarna är det dags att ställa upp för familjen. Efter diverse slagsmål och kurragömmalek hamnar sällskapet ute på landet där en riktig shoot out äger rum. Till sist hittar vi Charlie tillbaka på baren bakom pianot.
Redan från öppningsscenen med pianoklossarna kan man börja mysa och förutom att filmen är en annorlunda gangsterrulle finns det flera små bitar som höjer betyget. Sängscenen är en av dem, när det vakna parets kärlekssamtal varvas med bilder av hur de sover. Mycket fint.
Skakig handkamera, jump cuts och bildpoesi är några ingredienser. Man får dock inte vara petig med exteriörerna i scenen när Charlie och Lena åker bil med bovarna - riktigt gott och blandat både vad gäller hastighet och omgivande trafik. Men skit samma, som man väl tänkte på den tiden.

Jimmys betyg: 4-

Kommentar: Truffauts andra långfilm är en fransk film noir i nya vågen-stil med mycket action, en del pang-pang och en jädrans massa hoolabaloo. Charlie är den hyllade konsertpianisten som efter sin frus självmord byter identitet och blir barpianist på en sunkig Parissylta. Hans bröder, Chico, Momo och Fido, ställer till det för sig och drar in Charlie och servitriskärleken i en farsliknande gangsterfejd. Allt slutar i bästa vilda västern-stil med pekfingersnurrande pickadoller och kortdistansskytte. Det märks att Truffaut hade roligt vid inspelningen. Skjut På Pianisten är långt ifrån ett mästerverk men har en slags B-filmscharm som känns ganska slumpartad. Lite som att "vi börjar så här så får vi se hur det blir". En av de bästa scenerna är nog när en av gangstrarna "svär vid sin mors död" och en snabb bildsekvens visar en äldre kvinna som faller ihop i en hjärtattack. Det är humor.