Nr 276: Skuggor Över Södern

Originaltitel: To Kill A Mockingbird (1962) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på SVT av Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund och Robert i Utvängstorp.

Roberts betyg: 3+

Kommentar: Arthur "Boo" Radley (Robert Duvall) är härmtrasten som inte är värd att döda. Gregory Peck spelar Atticus Finch - en advokat och änkeman med både moral och civilkurage.
En svart man anklagas för att ha våldtagit och misshandlat en ung vit kvinna. De flesta verkar överens om att mannen är oskyldigt anklagad och att det istället är flickans pappa som är den skyldige. Finch försvarar mannen i rätten så gott det går men juryn finner den svarte mannen skyldig och enligt officiell utsago dödas han senare när han försöker fly.
När flickans pappa försöker skada Finchs barn griper boogiemannen Boo in och räddar dem.
En trevande inledning följs av en godkänd men lite fattig rättegång och avslutas med några fina ögonkast alla inblandade män emellan. Jag förstår dock inte riktigt storheten i den här filmen - den har utsetts till både det ena och det andra genom åren. Helt klart sevärd, men ingen dunderfilm. Förmodligen kommer jag minnas barnens åklek med däcket bäst.

Jimmys betyg: 4-

Kommentar: Prologen med de svepande närbilderna av glaskulor, mynt, pennor, fickur och kritritande fåglar är oerhört vacker i all sin enkelhet. Som en alldeles egen kortfilm. Det ger mig höga förväntningar på det som skall komma. Skuggor Över Södern är ett intimt kammarspel om moraliskt mod skildrat genom en den unga flickan Scout Finch. Hennes pappa, den ensamstående och hederlige advokaten Atticus (Gergory Peck), står stadigt i centrum av filmen när han försvarar en svart man som är oskyldigt anklagad för våldtäkt på en vit kvinna. Men det är ändå barnen Mary Badham och Philip Alford, som spelar syskonen Scout och Jem, som lyfter filmen. Deras naturliga spel framför kameran ger berättelsen dess verkliga hjärta. I övrigt känns det som att filmen har svårt att bestämma sig för vilket ben den egentligen ska stå på, vilken berättelse det är som ska berättas; vi har barnen, deras lek och fantasifulla spökhistorier om grannhuset å ena sidan, å andra sidan har vi ett rättegångsdrama som blir en lång, utdragen och rätt händelsefattig historia. Däremellan står Peck, måhända stadig som sin egen Oscarstatyett men förhållande blek i jämförelse med barnen.