Originaltitel: La Planète Suavage (1973) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på Youtube av Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund och Robert i Utvängstorp.
Roberts betyg: 3+
Kommentar: Regissören René Laloux experimenterade med animering på 60-talet med de intagna på den psykiatriklinik han arbetade på då. Kanske fick ha redan då några uppslag till den här filmen. Förmodligen skulle jag uppskattat den ännu mer om jag sett den utan ljud; replikerna hjälper mig inte det minsta. När jag läser om handlingen i efterhand förstår jag ungefär en promille mer, men jag kapitulerar inför själva historien och lägger mitt tyckaomkrut på de fantastiska figurerna, varelserna, monstren - vad de nu än är. Den första attacken på de blå jättarna för tankarna till Gullivers resa i Lilleputtlandet. Meditationerna och telepatin känns som självklara ingredienser, och fredsuppropet på slutet punkterar mer än det förvånar.
Jimmys betyg: 2+
Kommentar: Den här animerade filmen utmanar invanda föreställningar och referensramar vad gäller tecknad film men fascinationen för de fantastiska figurerna räcker dessvärre inte för ett högre betyg. Jag fängslas föga av den obegripliga berättelsen och övertygas inte heller av den visuella experimentlustan. Det här är otillgängligt och ointressant. Laloux' psykadeliska sci-fi-pastell väcker dock minnen av en annan fransk tecknad barnserie från -70 och -80-talet som hette Det var en gång. Det var nog det bästa med den här filmen.
Originaltitel: Dersu Uzala (1975) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet av Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund och Robert i Utvängstorp.
Roberts betyg: 4+
Kommentar: Gåvan från Kapitan; det nya, attraktiva geväret blir Dersus fall. Så möts och korsas civilistaionen med skogslivet. I samma anda byggs nödhyddan av säv med hjälp av ett kikarstativ. Naturvetenskap i dubbla skepnader. Dersu räddar Kapitan genom att knuffa honom i vattnet - sedan räddas Dersu med hjälp av yxor och läderbälten. Utvecklingen i kommunikation och vänskap mellan Dersu och Kapitan växer långsamt och behagligt fram. Ibland kanske en smula Crocodile Dundeeaktigt, men aldrig i närheten av att bli smaklöst. Naturens tillstånd och skiftningar skildras med ett helt fantastiskt 70 millimetersfoto. Inte mindre än tre fotografer var inblandade, av dem fanns Kurosawas kameradragare Asakazu Nakai med, som har fotat flera av den japanske demonregissörens tidigare och senare filmer. Memoarboken som filmen bygger på har tidigare filmatiserats i en helrysk produktion 1961. Denna version är ett japansk/ryskt samarbete och Kurosawas första ickejapanskspråkiga film. Jag är lite nyfiken på hur regiarbetet gick till - kunde Kurosawa ryska? Om inte - det måste vara klurigt att veta om en replik sitter som den ska om man inte kan språket.
Några scener i filmen framkallar en smula irritation - eftersom varje scen, varje ruta känns närmast magnifik blir kontrasten skarpare när jag ser spår i terrängen av hur scenen tagits om flera gånger. Det är ju inte så att jag inte förstår att scener tas om och tas om igen, men spåren måste suddas bort! Det är fotspår i snön, en kvarglömd stövel i leran. Alla filmer har sina skeva detaljer, vissa känns mer lättförlåtliga än andra.
Kapitan är gästvänlig på slutet och bjuder hem den synvacklande Dersu till hemmet i staden. Visiten blir dock inte långvarig eftersom björnen ropar och city rules medger inte att bygga kojor eller skjuta djur i parkerna. Jag undrar också lite som nån skrev på nätet; vad hade hänt om Kapitan givit Dersu ett par glasögon?
Jimmys betyg: 4-
Kommentar: Akira Kurosawa hade bränt sina skepp i Japan och vände sig till sovjetiska finansiärer för sin nästa film. Det ledde till en Oscars-nominering för bästa utländska film och regissörens rykte återupprättades. Det här är ryskt så det förslår. Kargt och bistert. Det är tajga och Sibirien. Det är höst, vinter, vårvinter och en kort sommar knappt märkbar. Filmen bygger på kartritaren och officeren Vladimir Arsenjevs berättelse om hur han träffar och blir vän med jägaren Dersu Uzala (Maksim Munzuk). Arsenjev spelas av Jurij Solomin. Det är ett långt ödesmättat drama om hur dessa två människor ställs inför naturens krafter och hur deras skilda sätt att leva både för de samman och blir deras separation. Scenen där Uzala och Arsenjev bygger en koja av ett mätinstrument och säv som skydd mot den annalkande stormen är både spännande och överraskande. Där någonstans finns filmens själ. Spatsiba, Kurosawa.
Originaltitel: To Kill A Mockingbird (1962) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på SVT av Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund och Robert i Utvängstorp.
Roberts betyg: 3+
Kommentar: Arthur "Boo" Radley (Robert Duvall) är härmtrasten som inte är värd att döda. Gregory Peck spelar Atticus Finch - en advokat och änkeman med både moral och civilkurage.
En svart man anklagas för att ha våldtagit och misshandlat en ung vit kvinna. De flesta verkar överens om att mannen är oskyldigt anklagad och att det istället är flickans pappa som är den skyldige. Finch försvarar mannen i rätten så gott det går men juryn finner den svarte mannen skyldig och enligt officiell utsago dödas han senare när han försöker fly.
När flickans pappa försöker skada Finchs barn griper boogiemannen Boo in och räddar dem.
En trevande inledning följs av en godkänd men lite fattig rättegång och avslutas med några fina ögonkast alla inblandade män emellan. Jag förstår dock inte riktigt storheten i den här filmen - den har utsetts till både det ena och det andra genom åren. Helt klart sevärd, men ingen dunderfilm. Förmodligen kommer jag minnas barnens åklek med däcket bäst.
Jimmys betyg: 4-
Kommentar: Prologen med de svepande närbilderna av glaskulor, mynt, pennor, fickur och kritritande fåglar är oerhört vacker i all sin enkelhet. Som en alldeles egen kortfilm. Det ger mig höga förväntningar på det som skall komma. Skuggor Över Södern är ett intimt kammarspel om moraliskt mod skildrat genom en den unga flickan Scout Finch. Hennes pappa, den ensamstående och hederlige advokaten Atticus (Gergory Peck), står stadigt i centrum av filmen när han försvarar en svart man som är oskyldigt anklagad för våldtäkt på en vit kvinna. Men det är ändå barnen Mary Badham och Philip Alford, som spelar syskonen Scout och Jem, som lyfter filmen. Deras naturliga spel framför kameran ger berättelsen dess verkliga hjärta. I övrigt känns det som att filmen har svårt att bestämma sig för vilket ben den egentligen ska stå på, vilken berättelse det är som ska berättas; vi har barnen, deras lek och fantasifulla spökhistorier om grannhuset å ena sidan, å andra sidan har vi ett rättegångsdrama som blir en lång, utdragen och rätt händelsefattig historia. Däremellan står Peck, måhända stadig som sin egen Oscarstatyett men förhållande blek i jämförelse med barnen.
Originaltitel: Whisky Galore! (1949) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på SVT av Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund och Robert i ?
Roberts betyg: 2
Kommentar: Ännu en film i detta projekt där jag upplever detaljhandlingen som fullkomligt obegriplig vid första titten. Jag förstår ju att det handlar om whiskytorka på ön Todday och att det är ett skepp fullt med just whisky som går på grund utanför ön. Att byborna sen vill bärga lasten är jag också med på. Men alla ansikten och miner och repliker som sticks in överallt gör mig helt matt, och till slut är jag återigen off side. Vem är vem och vem är med vem?
Filmen har ett litet stänk av Breaking the waves i sig, och jag undrar om Lasse Åberg snott scenen med doktorn som inte får komma igenom vägspärren till sin film Repmånad?
Scenerna när byborna gömmer whiskyflaskor lite överallt och biljakten på slutet är fint klippta. När de tankar lastbilen med whisky får man väl helt enkelt bara titta bort och vissla. Jag noterar även scenen där det unga paret dansar och kameran används som "partner" vilket ger en snurrande effekt.
Filmen spelades in på den skotska skärgårdsön Barra där filmens regissör Alexander Mackendrick levde större delen av sitt liv. Mackendrick ligger även bakom bland annat Ladykillers från 1955 som också är med i boken.
Jimmys betyg: 3-
Kommentar: En efterkrigskomedi från det engelska Ealing Studios inspirerad av en verklig händelse då 50 000 lådor whisky "försvann" från ett lastfartyg utanför den skotska ön Eriskay. Sandy Mackendrick har av denna skröna gjort en skimrande berättelse av ett idealiserat samhälle där whiskyn är människornas smörjmedel och befolkningen är både kloka och modiga nog att sätta sig upp mot överheten. Det blir lite för tjofaderittan för mig även om jag ändå kan dra på smilbanden åt det charmigt pittoreska i öbornas listiga knep för att undanhålla tullen det tillvaratagna drickat. Massor Av Whisky är en skön eftermiddagsmatiné med lagom längd men lämnar varken en ljuv eftersmak eller en tuff baksmälla.
Originaltitel: Les Vacances De M. Hulot (1953) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet av Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund och Robert på Hotel Renoir i Paris.
Roberts betyg: 2-
Kommentar: En struttig, balettdoftande mix av Buster Keaton, Mr Bean, Linus på linjen, Papphammar och John Cleese. Jacques Tati spelar och regisserar den kalviga Monsieur Hulot som fumlar runt på semesterbadorten. Nästan helt utan dialog, men med återkommande ljud som exempelvis bilens baktändning och de hummande hälsningsfraserna. Det nuppiga musikaliska ledmotivet passar perfekt. Både fotot och scenerna är väldigt genomtänkta, men det är rakt igenom ofarligt och gäspande. Jag tycker helt enkelt inte att det är roligt nånstans. Jo, när Hulot sprätts iväg av bogseringslinan skrattar jag till. Men det är också enda gången.
Jimmys betyg: 2-
Kommentar: Roligast i den här filmen måste vara monsieur Hulots bil. Och inte ens den är särskilt rolig. Visst har våra moderna komedihjältar som Robert nämner varit inspirerade av Jaques Tati, allt annat är otänkbart. Och hade jag levt på femtiotalet så hade jag kanske skrattat åt den här filmen men nu känns det liksom redan gjort. En orättvis bedömning kanske ni säger men då säger jag - det är min blogg. (Och Roberts)
Originaltitel: Memento (2000) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på Headweb av Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund och Robert i Utvängstorp.
Roberts betyg: 5-
Kommentar: Ett berättartekniskt mästerverk som knorrar sig själv ordentligt på slutet. Strukturen med de färglagda bitarna som berättas baklänges tillsammans med de svartvita som berättas framlänges och sedan möts i en polaroidbild är helt enkelt bländande. Jag har hittat viss kritik mot filmen som går ut på att den faller hastigt när man klurat ut hur den berättas. Jag tycker nästan tvärtom, jag upptäcker nya samband och små hintar varje gång jag ser den. Guy Pearce är utomordentligt trovärdig i rollen som Leonard, som lider av anterograd amnesi och bara har en kort stunds minne. I jakten på sin frus mördare har han svårigheter att lita ens på sitt eget minne, än mindre kan han vara säker på vilka människorna runt omkring honom egentligen är.
Denna höghastighetsdeckare kastar om ordentligt i minnesbanken och hamnar på högsta hyllan dels på grund av det hypersnygga uppförandet, men också för twisten när det inte gick att twista mer.
Jimmys betyg: 4+
Kommentar: Memento är en modern film noir som berättas baklänges, ett vågat grepp som jag inte sett tidigare. Historien berättas genom Leonard (Guy Pearce) som lider av anterograd amnesi vilket innebär att han är oförmögen att bilda nya minnen. Leonard är försäkringsagent som iklätt sig rollen som privatdeckare då han är på jakt efter sin frus mördare. Varje scen spelas upp i omvänd ordning, alltså det senaste minnet Leonard har, och varje information får sin logiska förklaring först i nästa scen. Det skulle kunna vara både obegripligt och irriterande men regissören Christopher Nolan lyckas ro hela skeppet i land med en imponerande logik. Det hela blir en skarp och mycket spännande thriller som överraskar i varje scen.
Originaltitel: Человек с киноаппаратом (1929) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på Youtube av Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund och Robert i Utvängstorp.
Roberts betyg: 4+
Kommentar: Som jag förstår det är det regissören Dziga Vertovs fru Elizaveta Svilova som har redigerat den här fantastiska effekt- och teknikresan. Jag skulle vilja påstå att det är hon som borde stå som huvudansvarig för den här rullen. Med alla tänkbara grepp, knep och tricks förvandlas till synes vardagliga Odessasekvenser till en svindlande färd med olika hastigheter, perspektiv och dimensioner. I flera sekvenser får tittaren följa vilka metoder mannen med filmkameran använder sig av när han filmar människor, maskiner, fordon och byggnader. Genom detta metagrepp får tittaren en förståelse för hur själva filmen är gjord, i alla fall delar av den. Det blir en slags bakomfilm i filmen. På samma sätt finns sekvenser som visar hur Svilova sitter vid klippbordet och redigerar. Detta ger ytterligare en dimension till filmen; den visar sin egen skapelseprocess, sin tillblivelse.
Mannen med filmkameran är späckad till bristningsgränsen med dubbeltrippelexponeringar, slowfastmo, splitscreens, tyska vinklar, stopmotion, stillbilder och jump cuts. Mina favoriter är:
* öppningsscenen när mannen med filmkameran riggar stativet ovanpå ett enormt kamerahus.
* scenen i ölglaset när mannen med filmkameran först är i glaset och sedan reser sig upp genom skummet.
* Planschen med The awakening of a woman som filmas i ett spegelglas - panorering - kameran filmar sig själv.
* Idrottsscenerna; allt från höjdhopp till fotboll med slow motionsekvenser som man ser på sportrepriserna idag.
* Scenen när mannen med filmkameran filmar gruvarbetare som drar kärror, där det klipps till en översikt som visar hur filmaren ligger på marken och blir överkörd av kärrorna.
Det har gjorts ett otal soundtracks till den här filmen. Det som vi såg, eller hörde, är specialskrivet av The Cinematic Orchestra till en visning av filmen i Porto när staden var europeisk kulturhuvudstad 2001. Materialet har den brittiska jazzelectrogruppen sedan turnerat världen över med och även broderat ut i nyare versioner. Finns på Spotify!
Jimmys betyg: 4+
Kommentar: Dziga Vertov undersöker filmteknikens alla möjliga vrår och skrymslen i denna visuella, närmast rituella, skapelse. Redan inledningsvis får vi veta att filmens ambition är att skapa ett verkligt internationellt filmspråk helt skilt från traditionellt teater- eller litteraturspråk. Därefter får vi genom kameraögat följa vardagliga händelser i ett häpnadsväckande montage där Vertov använder alla möjliga tekniker och effekter; dubbel och trippelexponering, slow motion, speed motion, fokus, delade bildytor, bildfrysningar och så vidare. Med en viss regelbundenhet får man även följa en kameraman (Vertovs bror) i olika situationer där han dokumenterar de händelser vi blir presenterade. De mest intressanta sekvenserna är hur Vertov utnyttjar spårvagnstrafiken som visuellt grepp samt avsnitten med idrotts- och fritidsaktiviteter. Det här är en oerhört intressant film som tänjer på gränserna för både film- och berättarteknik. Tyvärr blir det emellanåt en närmast besatthet att få med så mycket effekter som bara är möjligt. Det höjer dessvärre inte kvaliteten. Ändå är Mannen Med Filmkameran, med sin höga ambitionsnivå och sin revolutionära estetik, en fröjd att få uppleva.
Roberts betyg: 3+
